Jag är väldigt öppen och ärlig i att jag är galen. Ja, det är ordet jag använder för att beskriva mig själv. Ibland säger jag knäpp eller kocko. Just ordvalet brukar andra inte uppskatta, men jag trivs med att beskriva mig som galen, knäpp eller kocko.
Jag möter ibland ”motstånd” kring min hälsa, främst från människor som finns i min närhet i form av familj, vänner eller kollegor. Jag får goda råd om vad jag skall äta, vilka rutiner jag skall ha, hur jag ska tänka när jag är nedstämd med mera. Människor vill mig väl, de vill att jag skall bli frisk, en del tycker att jag borde rycka upp mig. Men det är inte så det funkar.
ADHD är kort sagt ett fysiskt ”fel” i hjärnan. Min kemi i huvudet ser inte ut på samma sätt som hos en person utan ADHD. Kost och motion påverkar, absolut. Men det botar mig inte. Jag är okej med det, jag får lära mig leva med det. Med tiden så brukar folk sluta ge mig ”goda råd” om hur jag skall leva mitt liv.
För mig är det viktiga att jag vet hur jag mår och vad jag kan göra för att må så bra som möjligt, och att jag får det stöd och den hjälp jag behöver från sjukvården, att läkare tar mig på allvar.
Så ser det dock inte ut för alla, inte ens i Sverige.
Jag som kvinna blir trodd inom vården, det är ingen som ifrågasätter min konstanta ångest, det är ingen som säger ”det är väl inte så farligt?” när jag berättar om min depression eller tankar på självskada. Jag blir bemött med extra insatser, ”för säkerhets skull”.
En man som söker vård, för exakt samma problematik som den jag själv har, tas generellt inte på lika stort allvar. Han kan behöva kämpa länge innan han får en tid inom rätt vårdinstans. Han kan få höra att ”du klarar det” eller att läkaren, psykologen eller sköterskan helt enkelt inte tror på honom när han berättar om sin ångest som ständigt är närvarande. Han kan få höra ”det är väldigt vanligt” när han berättar om sina självmordstankar, som om det inte är ett problem för att andra känner samma sak.
Det finns väldigt mycket stigma kring psykisk ohälsa. För en man som mår psykiskt dåligt blir det i många fall ännu värre då det ligger mer skam i att vara mentalt sjuk för män än för kvinnor. En man som mår psykiskt dåligt anses vara svag, något som är typiskt omanligt i de stereotypa könsrollerna.
Män blir uppfostrade med att man inte grinar, att man skall ta det som en man, att det är viktigt att man är stor och stark. Med det djupt rotat i ryggraden är det många som inte vågar söka hjälp när de inte mår bra.
Den vanligaste dödsorsaken bland män, 14-44 år, i Sverige, är självmord. Det är inte okej. En förändring måste ske.
Under en tid framöver kommer jag publicera en serie här på bloggen, En man berättar. Jag har bjudit in män (oavsett fysiskt kön vid födseln) för att berätta om sina upplevelser inom området psykisk ohälsa. Inom ramen för psykisk ohälsa får de själva välja vad de vill berätta.
Jag måste protestera över ditt påstående att män generellt inte tas på lika stort allvar i vården. Det är ett Mycket större problem att män generellt inte söker vård för de problem du beskriver, mycket pga samhällets förväntningar. Det är en mycket högre tröskel för män att uppsöka sjukvård för psykisk ohälsa, något jag hoppas att vi får se en ändring på nu när det pratas mer öppet om det. Men det är fortfarande betydligt fler kvinnor som syns och hörs när ämnet är att prata om din egen psykiska ohälsa, så jag tycker att det är ett bra initiativ.
Vården är medveten om att män generellt söker senare och att män ”lyckas” med självmordsförsök i mycket större utsträckning än kvinnor pga att de väljer våldsammare metoder. (Det är därför självmordstatistiken ser ut som den gör för antalet självmordsförsök är fler för kvinnor sist jag kollade.) Därför upplever jag att män i allra högsta grad tas på allvar om de söker för psykisk ohälsa. Men pga samhällsstrukturer och ovana att prata om känslor kan de också vara sämre på att förmedla hur de mår till vården. Än en gång, det här är generaliserande och det kommer garanterat finnas upplevelser som går stick i stäv med detta.
Om jag ser till min egen korta tid som vårdcentralsläkare så var en överväldigande majoritet av mina patienter med psykisk ohälsa kvinnor. Men den som jag satte mig i en taxi med och följde till psykakuten (helt frivilligt från hans sida) var en man som sökte väldigt sent i en väldigt allvarlig depression och blev inlagd i ett par månader. Några av kvinnorna jag träffade hade nog kunnat hamna där han var, men de sökte tidigare, fick därmed hjälp tidigare och behövde inte nå så långt ner i det bottenlösa svarta hålet.
Det är ett problem att samhällets syn på män gör att det är mer stigmatiserande med psykisk ohälsa. Det finns säkerligen kollegor som säger till deprimerade män att rycka upp sig när de söker vård – men problemet är mycket större än så, det ligger verkligen inte bara hos vården. Jag reagerade på att din text är väldigt vinklad mot att problemet ligger hos vården. Jag vill säga att problemet ligger hos samhället. Vården är givetvis inte opåverkad av det, men jag vill säga att vården arbetar aktivt mot detta problem i samhället, generellt.
Det du skriver är väldigt bra, och jag tvivlar inte på ett ord av det. Det jag skriver är de erfarenheter jag själv har när jag hjälper min partner i sin kontakt med psykiatrin, jag får höra vad psykiatriker säger till honom. Många vänner har också berättat om ett negativt mottagande när man sökt hjälp.
Som jag också skriver är det såklart inte bara vårdens fel, det finns många orsaker att skylla på. Bland annat hur samhället ser ut idag när det gäller könsstereotyper.
Tack för att du lämnade denna kommentar! Det är just detta jag vill åt; människors berättelser skall få komma ut i ljuset.