Jag hade ett telefonsamtal med en person som jag inte känner, som jag inte har träffat och egentligen inte vet något om. Vi hade planerat in lägenhetvisningar då vi eventuellt skulle byta lägenhet med varandra. Men då jag och min partner tänkt om behövde jag ringa henne och avboka då vi inte längre var intresserade av hennes lägenhet. Under samtalet fick jag en ångestreaktion som jag inte varit med om innan.
Jag har, sedan övre tonåren, tyckt att det är jobbigt att ringa till människor. Jag har arbetat som telefonförsäljar och jag har arbetat med att ge support via telefon. Med tid har jobb-relaterade blivit lättare och idag har jag inte problem med det alls. Har jag ett specifikt ärende kan jag även ringa till diverse myndigheter och vårdenheter utan problem.
Mitt problem med telefonsamtal inträffar när jag, som privatperson, ringer till en annan privatperson. Min reaktion är olika beroende på om jag känner personen eller inte. De jag kan ringa till utan att det är jobbigt är min familj; föräldrar, syskon och partner.
Ringer jag en vän, även om jag har ett specifikt ärende, så tycker jag det är väldigt jobbigt, obehagligt. Jag får känslan att jag helt enkelt vill avsluta samtalet så fort jag avklarat ärendet. Om vännen jag ringt fortsätter samtalet med lite ”smalltalk” så blir jag obekväm och försöker, så for jag får tillfälle, avsluta samtalet.
Ringer jag en människa jag inte känner så kan jag känna mig lite illamående. Kan jag SMSa istället för att ringa så gör jag det.
Ringer jag vän eller okänd person så knallar jag omkring i min lägenhet (om jag är hemma när jag ringer). Pratar jag med familj så brukar jag ligga i sängen.
Det telefonsamtal jag hade med den okända kvinnan för att avboka visningarna var dock lite annorlunda. Utöver illamåendet och att jag knallade runt i rummet så började jag även rysa i hela kroppen.
Att få lite gåshud kan jag ibland tycka är lite mysigt, men att få det över hela kroppen i flera minuter är, för mig, väldigt jobbigt. Det tog en bra stund efter att vi avslutat telefonsamtalet som det gick över. Det kändes nästan som att jag hade en svag feberfrossa.
Obehagskänslor inför och under telefonsamtal får jag oavsett varför jag behöver prata med personen. Det kan vara ett lättsamt samtal, ett jobbigt samtal, ett allvarligt samtal. Den fysiska och psykiska känslan är av obehag och mer eller mindre ångest, oavsett samtalsämne.
Det känns dock väldigt bra att jag inte har detta bekymmer när det gäller telefonsamtal i jobbet eller när jag behöver boka läkartid eller liknande. Då går det bra, kanske för att de samtalen oftast är korta och koncisa.
Är det någon annan som upplever liknande problem när det kommer till telefonsamtal? Kommentera gärna!
Jag har telefonfobi. Jag kan inte ringa myndigheter, vårdenheter eller ens den KBT-terapeut jag träffar varje vecka. Vi jobbar på det så sakteliga, och nästa delmål är att jag ska klara att ringa honom på väg till vårt möte. Jag behöver bara säga ”jag är hos dig om fem minuter”. Än så länge har jag inte klarat det.
Till min familj kan jag ringa och bara tjôta, om än sällan. Till kompisar kan jag ringa om jag har ett väldigt tydligt ärende. Jag smsar allra helst.
För mig beror det mycket på hur jag mår. Telefonsamtal till okända är alltid jobbigt men ju sämre jag mår desto jobbigare blir det.
Jag undviker telefonsamtal i allra möjligaste mån. När jag var liten hände det rätt ofta att klasskamrater busringde till mig och det är nog den mest bidragande faktorn till att jag tycker det är så jobbigt. De enda jag kan ringa utan att det känns obehagligt alls är min mamma och min man.