Allt är inte svart eller vitt, det finns en gråskala också.
Jag vet inte hur många gånger jag hört den frasen i olika sammanhang. Gråskalan finns där i många fall. Men för mig, i mitt liv, så är det oftast svart eller vitt.
Tidigare i veckan hade jag ett par dagar då jag inte orkade. Jag sov majoriteten av tiden. Jag åt dåligt. Jag skötte inte min personliga hygien. Tiden jag var vaken spenderade jag i soffan med en film i bakgrunden som jag inte orkade titta på. Jag hade laptopen i knät och var hysterisk på facebook där jag raderade 160 människor ur mitt liv.
Nu, idag, är jag solen. Jag strålar, är hysteriskt glad och känner peppen inför att städa mitt hem, göra iordning innan dottern kommer hit på måndag. Jag har varit på kalas, jag har skrattat, dansat och känt mig lycklig. Samtidigt är jag på hugget, saker skall ske och de skall ske nu. Inte sedan, inte om 5 minuter. Nu.
När det gäller mitt humör och min självkänsla så finns det ingen gråskala. Det är svart eller vitt. Det börjar bli jobbigt, ansträngande. Även om det är fantastiskt att vara pepp hela tiden så är det fysiskt jobbigt. Samtidigt är det fysiskt jobbigt att vara nedstämd. Jag vill ha en gråskala. Jag vill ha en dag som är okej, där det varken är bra eller dåligt.