ADHD är absolut inte en superkraft

ADHD 1 kommentar3

För några år sedan skrev jag ett inlägg om 7 fördelar med ADHD. Ärligt talat var det ett inlägg jag skrev för att locka fler läsare. Visst kanske det finns några fördelar med att ha ADHD, men om sanningen ska fram så är nackdelarna fantastiskt många fler.

Några av de fördelar jag skrev om då var att man kan hyperfokusera, att man är spontan och uppriktig. Och de grejerna kan absolut vara fördelar och något man har nytta av. Men de är samtidigt enorma nackdelar.

När jag hyperfokuserar upplever jag det som att jag ”fastnar” i det jag håller på med. Jag tappar helt tid och rum. På en arbetsplats kan det innebära att jag försöker lösa en uppgift helt perfekt, och istället för att lägga 30 minuter på att genomföra uppgiften, så kan jag sitta med samma grej en hel arbetsdag och ändå inte känna att jag är klar, för det är inte perfekt.

När man har ADHD och är spontan är det ofta synonymt med att man har dålig, eller ingen, impulskontroll. Utan impulskontroll så gör man fantastiskt många grejer som kan vara otroligt dumma. Man kan exempelvis få kass ekonomi och till och med skulder över att man ständigt köper allt som erbjuds. Man kan få problem på arbetsplatsen och i privatlivet över att man inte gör det som är planerat utan något helt annat, för att man är impulsiv.

Att vara uppriktighet kan väldigt ofta skapa problem, speciellt eftersom personer med ADHD ofta säger vad de tänker, utan att tänka efter först. Det kan leda till fantastiskt många konflikter både på arbetsplatsen och i privatlivet. För mig har min uppriktighet orsakat att jag förlorat väldigt många vänner då jag kan vara ”för ärlig”. Är man ”för ärlig” på en arbetsplats kan det orsaka så stora problem att man helt enkelt blir uppsagd.

Självklart finns det en hel rad med problem med ADHD. Något som många inte vet är att man måste uppfylla vissa kriterier för att faktiskt få diagnosen. Det är inte en diagnos man får för att man har dålig koncentrationsförmåga, eller är bråkig, eller ständigt tappar bort sina nycklar.

För att få diagnosen behöver man ha ett visst antal problem som är symtom på diagnosen. Men att bara ha symtomen räcker inte. Det krävs att de symtom du har påverkar din vardag. Alltså att du får anpassa dig, på grund av dina symtom, för att få livet att funka. För att få diagnosen ADHD måste du alltså ha problem i ditt liv.

Att ha problem i sitt liv, pga en diagnos, är inte en superkraft.

Ett barnsligt sätt att somna

ADHD Inga kommentarer15

Jag har tidigare skrivit om mina sömnproblem. När jag blev sjukskriven var min sömn hemsk, jag kunde sova max 3 timmar åt gången och fick inte en hel natts sömn på flera månader. Med tiden har det blivit bättre och nu får jag oftast minst 6-7 timmars sömn.

Jag har fortfarande svårt att somna. Jag kan känna mig väldigt trött när jag lägger mig men jag somnar liksom inte. Det blir extra svårt om jag känner minsta stress. Exempelvis om jag har en tid att passa nästa dag, då snurrar tankarna igång om att jag måste somna en viss tid, för att få ett visst antal timmars sömn. Och då blir det ännu svårare att somna.

Jag har, tack vare min dotter, hittat ett litet knep för att faktiskt kunna somna. Det är att lyssna på en ljudbok. Men inte vilken ljudbok som helst, utan på Elefanten som så gärna ville somna.

Det är en bok som jag tror det är tänkt att en vuxen ska läsa för ett barn, så att barnet lättare kan somna. Själva sagan är ganska trist och språket är upprepande, och jag misstänker att det är just det som gör den så sövande.

När jag har svårt att somna, så tar jag och startar denna ljudbok i min telefon. Jag använder mig av Storytel. Jag vet tyvärr inte om denna bok finns hos andra streaming tjänster för ljudböcker. På Storytel finns boken inläst både av en man, och en kvinna, så man kan välja den man föredrar. För mig funkar den med manlig uppläsare bäst. Boken är ca 30 minuter lång och det är sällan som jag hör hela, för jag somnar innan den är slut.

Om inte just den boken funkar finns det andra av samma författare, en om en kanin och en om en traktor. Den om traktorn kan jag dock inte lyssna på när jag ska sova för jag börjar bara skratta av den berättelsen.

Hur gör man ingenting, eller bara en sak?

ADHD 1 kommentar4

Det är en grej som återkommer i filmer och serier som jag tittar på. Det är att en av karaktärerna, för en stund, gör ingenting, eller bara en sak. Det kan vara att personen ligger på en soffa en stund och funderar, eller har hörlurar på sig för att lyssna på musik. Ibland sitter en människa, ensam i sin trädgård, i en obekväm stol, med ett glas vin och verkar bara ta in omgivningen, bara sitter där, sippar lite på drickat och verkar bara njuta av stunden.

Och jag blir så nyfiken på hur man gör. Hur gör man det där? Bara en sak åt gången, eller ingenting alls?

Jag blir rastlös, så otroligt snabbt. Min man brukar säga att jag är hopplös att titta på film med, för jag gör bara en massa annat. Jag sitter där i soffan, ja, och jag tittar lite sporadiskt på filmen, samtidigt som jag gör annat. Typ stickar, eller spelar spel på mobilen, eller kollar Facebook, eller tar fram laptopen och spelar datorspel. Vi får spola tillbaka ofta för jag missar roliga/viktiga händelser hela tiden.

Jag kan ibland tänka att jag skulle vilja sitta på balkongen med nått gott att dricka när det är en härlig kväll. De få gånger jag faktiskt gjort det har jag tröttnat efter 30 sekunder, gått in igen för att antingen hämta något att göra, eller göra något helt annat som inte involverar balkongen alls.

Kan det vara så att riktiga människor aldrig gör det där, ingenting eller bara en grej? Kan det vara så att det bara händer på film och TV? Så måste det nog vara.

Illa dold förfäran

Ångest Inga kommentarer2

Sedan ett par månader tillbaka går jag i KBT hos en underbar läkare som utbildar sig till psykolog (nämns senare som ”psykologen”). Vi har hittills fokuserat på min vardag för att lägga en slags grund och jag har redan gjort en del förändringar i mitt liv.

Under denna veckans möte pratade vi om saker som jag vill förändra i mitt liv, en lista på sådant som jag vill att vi jobbar vidare med.

En av dessa saker handlar om min första pojkvän, som var allt annat än bra. Jag gick inte in på några detaljer men berättade lite kort om hur den relationen fortfarande påverkar mitt liv och att jag då och då drabbas av panikångest.

Psykologen frågade mig om jag nämnt dessa besvär för någon annan inom psykiatrin. Och sanningen är den att det har jag, sedan 2004 har jag berättat för sköterskor, kuratorer, läkare, psykologer, terapeuter, alla inom vården som har öron.

Psykologen sa försiktigt att av det lilla han hörde så verkar det vara väldigt tydligt att jag har PTSD, han frågade om jag blivit erbjuden att får behandling för det.

Det bittra svaret är nej. Flera inom psykiatrin har sagt till mig att jag antagligen har PTSD. Ingen erbjudit, eller ens lagt fram förslag, om att det är något jag borde behandla.

Psykologen fick kämpa för att dölja sin förfäran. Det gick inte så bra.