Jag är öppen om vem jag är. Jag berättar öppet om mina besvär, om mina psykiska sjukdomar, om min alkoholism, om min ångest som alltid finns där, om det hemska jag varit med om i mitt liv. För att klara det håller jag fast i leendet medan jag berättar. Visar inte hur det egentligen känns. Visar inte att vissa minnen är som ren och skär misshandel. Visar inte att jag bär på en konstant ångest, som inte försvinner, inte ens av de tabletter jag dagligen tar. Visar inte min rädsla som finns där.
Min familj vet. Mina vänner vet. Mina kollegor vet. Du som läser det här vet.
Min öppenhet handlar om 2 saker; jag orkar inte leva ett liv där jag måste hålla reda på vem som vet vad samt att jag tror att öppenhet kring psykisk ohälsa är viktigt. För nånstans där ute, finns en människa, som mår väldigt dåligt, och som tror att det inte är okej. Kanske kan min öppenhet ge stöd, hopp och tron på ett bättre liv.
Min öppenhet är, för mig, väldigt jobbig. Jag skäms. Jag skäms för min psykiska ohälsa. Jag skäms för min alkoholism. Jag skäms för det människor gjort mot mig.