Kategori: Övrigt

Rädslan drabbade mig

Övrigt 1 kommentar2

Jag kommer alltid försöka få dig att må bra, lösa dina problem, få dig att le.

Jag är medveten om alla som finns i närheten, registrerar deras humör, är alltid redo när stämningen ändras.

Jag gör allt jag kan för att inte hamna i en konflikt, även om det innebär att jag gör saker som får mig att må dåligt.

Det har inte alltid varit såhär. Det här är något som hänt mig, som drabbat mig. Det gjorde mig rädd, försiktig, lyhörd och nervös.

Jag vill att du ska må bra, lösa dina problem, få dig att le. För jag är rädd för att du ska bli arg, arg på mig.

Jag är medveten om alla som finns i närheten, registrerar deras humör, är alltid redo när stämningen ändras. För jag är rädd för att någon ska bli arg, arg på mig.

Jag gör allt jag kan för att inte hamna i en konflikt, även om det innebär att jag gör saker som får mig att må dåligt. För jag är rädd för att någon ska bli arg, arg på mig.

Det har inte alltid varit såhär. Det här är något som hänt mig, som drabbat mig. Jag vet när det hände, jag vet hur det hände, jag vet vem som orsakade det.

Jag har inte blivit sjuk, men är påverkad

Övrigt Inga kommentarer3

Det är drygt ett år sedan som det kom rapporter från Wuhanprovinsen i Kina om ett nytt, väldigt smittsamt, virus. Det är snart 1 år sedan som smittan deklarerades som en pandemi.

Det finns människor i min släkt och i min närhet som blivit smittade. Jag och min familj har lyckligtvis klarat oss.

Men trots att vi inte blivit smittade av Covid-19, så har pandemin påverkat mig väldigt mycket. Inte bara på grund av restriktioner, utan även annat.

Sedan våren 2014 är jag patient inom psykiatrin på grund av ADHD. Sedan 2016 är det även psykiatrin som hanterar min sjukskrivning för Utmattningssyndrom.

Även om det inte finns någon behandling för Utmattningssyndrom och den enda behandling som finns för ADHD är planering och medicinering så innebär detta för mig att jag besöker psykvården med jämna mellanrum, det brukar vara max 3 månader mellan mina besök. Men pandemin ändrade på allt det. På grund av sjukskrivningen har jag haft ganska tät kontakt med Försäkringskassan.

Kontakten med vården har blivit mer sparsmakad. Kontakten med Försäkringskassan har varit obefintlig. När min senaste arbetsträning avslutades sista oktober 2019 så bestämdes det att jag skulle komma igång med nånting annat i början av 2020, men det hände inte. Jag kan bara anta att det beror på pandemin.

Det är mycket inom vården som ställts in, flyttats fram eller lagts på is. Det är absolut förståeligt, med tanke på hur läget ser ut pga pandemin. För mig har det inneburit mer ångest än vanligt och jag har brutit ihop, pga min situation, flera gånger under 2020. Jag vill förändra min situation, det tror jag de flesta långtidssjukskrivna vill. Men denna pandemi är en enda stor bromskloss. Och det får mig att må skit.

Rädsla

Övrigt Inga kommentarer5

Jag har spenderat otroligt mycket tid i mitt liv med att vara rädd. Rädd för mörkret. Rädd för främmande människor. Rädd för att fatta beslut. Rädd för att vara ensam. Kort sagt kan man faktiskt säga att jag har varit rädd för allt.

Jag tycker inte om att vara rädd. Jag försöker låta bli. Jag försöker trotsa mina rädslor och göra saker jag egentligen inte vågar. Men vissa rädslor kan man inte trotsa eller låta bli att känna. Ibland blir man livrädd, och det finns absolut ingenting man kan göra åt det.

I mitt liv minns jag speciellt en sådan händelse, där jag blev riktigt rädd och det fanns inget jag kunde göra för att inte bli uppslukad av den rädslan.

Min dotter hade under en tid haft problem med kiss. Det kom i tid och otid och hon verkade inte kunna kontrollera det alls. Eftersom jag själv haft urinvägsinfektion fantastiskt många gånger var det min första misstanke. Jag bokade helt enkelt en tid på vårdcentralen och vi fick komma dit för att lämna urinprov.

Urinprovet indikerade inte att något var fel och läkaren kunde inte hitta något annat fel på henne heller. Jag blir informerad om att de vill kontrollera hennes blodsocker också, ett test som går fort och det är bara ett stick i fingret så är det klart.

Det var som om någon ställde mig i en iskall dusch. Jag började kallsvettas, pulsen steg och det enda jag kunde höra var mina egna hjärtslag.

Jag visste varför de ville kolla hennes blodsocker. Jag visste vad ett dåligt svar skulle innebära. Diabetes. Jag var livrädd för att min dotter skulle ha Diabetes.

En vanlig symtom för Diabetes typ 1 är att man är otroligt törstig och då dricker väldigt mycket, vilket leder till att man kissar väldigt mycket. Min partner fick Diabetes typ 1 när han var 7 år och jag har sett på nära håll vad det gör med en människa. Med Diabetes typ 1 är varje dag en balansgång mellan liv och död där allt ifrån temperaturen utomhus till vad du äter påverkar om du överlever eller ej. Det är en fruktansvärd sjukdom, både för den drabbade och för anhöriga.

Min dotters blodsocker var bra, hon har inte Diabetes. Jag har nog aldrig varit lika rädd som då, när vi satt och väntade på att en röd maskin skulle visa vad min dotter hade för blodsockervärde.

Den svåraste frågan; vem är du?

Övrigt 1 kommentar4

För mig är den svåraste frågan vem är du? Den är svår av två orsaker;

  • Jag vet inte vad personen som ställer frågan faktiskt vill veta. Skall jag berätta vad jag arbetar med? Vad jag gör på min fritid? Saker jag tycker om? Eller är det en analys av min personlighet som önskas?
  • Jag vet inte riktigt vem jag är

Den som vet mest om mig är jag. Jag är även den som tvivlar mest på mig, den som tycker sämst om mig. Jag vet vad jag varit med om i livet, vad jag vill i framtiden, vad jag tycker om, vad jag ogillar.

Sanningen är den att jag har ingen aning om vad det är som definierar jag.

Om man inte förstår frågan blir det omöjligt att ge ett svar.