Hej alla och ett stort tack till Annica som låter mig skriva här.
Jag är en ung kvinna på 25 år som lider av 10 diagnoser. Men det jag ska skriva om i det här inlägget, är någonting som på engelska kallas för body dysmorphic disorder, även förkortat BDD.
I korta drag är det en fobi för att vara ful. Det är en rädsla så intensiv att spegeln lurar dig till att tro att det finns fel hos ditt ansikte eller kropp som egentligen inte finns där. Du ser tillslut ett monster i spegeln.
Det är också vanligare än vad många tror; det har blivit sagt att så många som 1 av 100 lider av det här utan att veta om det. Sjukdomen yttrar sig genom en besatthet av en viss defekt på kroppen eller i ansiktet.
För mig var det att jag fick social fobi i väldigt ung ålder, men också att jag verkligen avskyr att hamna på bilder jag inte har tagit själv. Det är inte vanlig blyghet, utan om att jag mår fysiskt illa av att se bilder på mig själv. Andra har gett mig komplimanger för mina ögon, läppar och näsa. Men jag ser ögonbryn som är alldeles för nära ögonen, mörka ringar under ögonen, sjuklig och blek hy med acne, clownläppar som täcker käken, alldeles för stor näsa… kroppen ska vi inte ens tala om.
När jag hade anorexia, så kände jag mina höftben och revben, men jag såg en planet i spegeln. Jag känner på min kind och i spegeln ser jag att jag rör vid mina läppar, men jag känner det inte.
Om det inte vore för att jag är rädd för operationer, skulle jag ha opererat mig för längesedan och förmodligen blivit beroende av det också. Det finns flera exempel på det inom kändisvärlden. Michael Jackson led förmodligen av det och visar hur långt det kan gå.
Jag blev aldrig erbjuden någon vård för min BDD, för jag fick behandling för så mycket annat. De sa rent ut till mig att jag var en för krånglig patient för att de skulle kunna hjälpa mig. Men jag blev heller inte erbjuden någon annan hjälp.
Då jag har så många diagnoser, blir jag bara bollad hit och dit bland olika läkare och psykologer. Sedan jag var fyra år, då jag först fick kontakt med psykiatrin, har jag träffat väldigt många inom psykiatrin. Jag tappade räkningen vid 50.
Jag insåg efter ett tag att jag var ansiktsblind på mig själv, och hur ”ser” blinda? Det känner sig fram. Därför började jag känna på mitt ansikte; mina läppar, näsan och ögonen. Jag har gjort så under en lång tid och först nu har jag börjat se mitt riktiga utseende i spegeln. Jag grät första gången jag såg glimten av någonting vackert i spegeln.
Det här är en diagnos som verkligen behöver lyftas fram då den är mer allvarlig än vad det verkar. Personer har tagit livet av sig på grund av den här diagnosen. Deras liv har blivit förstört för att de hatar sitt utseende så pass mycket.
Om det här hjälper bara en person, så är det värt det.
Om KZ
KZ är en författare på 25 år. Sammantaget har hon 10 diagnoser inom psykisk ohälsa, bland annat body dismorphic disorder (BDD).
Läs gärna KZs blogg, www.kajsazetterberg.se
