Kategori: Depression

Svår depression

Minns du verkligen mitt namn?

Depression 1 kommentar6

Jag är väldigt öppen med att jag har en väldigt dålig självbild. Att säga att den är dålig är dessutom en underdrift, för den är egentligen helt fruktansvärd.

Jag kan inte minnas att jag någonsin haft en bra självbild, att jag tyckt om mig själv. Den har liksom alltid varit kass. Och jag är väldigt säker på att det inte är någons fel att det är så, det är liksom bara så jag är.

Att jag har dålig självkänsla manifesteras på flera olika sätt. Jag blir till exempel ärligt förvånad när någon minns mig.

Du kanske får den där känslan nån gång, att en person minns en liten detalj om dig, och du blir förvånad att människan minns en så oviktig grej som kanske bara nämndes i förbifarten för flera år sedan.

Den känslan får jag varje gång någon använder mitt namn. Det blir en wow-känsla över att någon minns en så oviktig grej, att någon minns mig. Så har det varit så länge jag kan minnas. Jag blir ärligt förvånad när min man pratar om mig med sina vänner, och använder mitt namn. Eller när en kollega använder mitt namn.

Jag har även en väldigt stark känsla av att jag är en fantastiskt vidrig människa. Jag kan inte ge några exempel på varför, eller peka på vad som skulle göra mig vidrig, det är egentligen bara en känsla jag har. En känsla som ständigt finns i mitt bakhuvud är den där enorma rädslan för när dagen kommer då andra inser och förstår vilken vidrig människa jag är, dagen då jag förlorar alla som jag har i mitt liv för att jag är så hemsk.

I aim to please, hela tiden, i alla relationer jag har. Jag gör ingenting för min skull, jag gör allting för alla andra, för att vara den absolut bästa versionen av mig själv, hela tiden. För om jag är bättre än jag egentligen är, då kommer det dröja innan den där dagen kommer, då jag förlorar alla.

Senast jag berättade detta för en läkare så sa han att en dålig självbild och dålig självkänsla, är grunden för svår depression. Och jag har alltid känt såhär.

Illa dold förfäran

Ångest Inga kommentarer2

Sedan ett par månader tillbaka går jag i KBT hos en underbar läkare som utbildar sig till psykolog (nämns senare som ”psykologen”). Vi har hittills fokuserat på min vardag för att lägga en slags grund och jag har redan gjort en del förändringar i mitt liv.

Under denna veckans möte pratade vi om saker som jag vill förändra i mitt liv, en lista på sådant som jag vill att vi jobbar vidare med.

En av dessa saker handlar om min första pojkvän, som var allt annat än bra. Jag gick inte in på några detaljer men berättade lite kort om hur den relationen fortfarande påverkar mitt liv och att jag då och då drabbas av panikångest.

Psykologen frågade mig om jag nämnt dessa besvär för någon annan inom psykiatrin. Och sanningen är den att det har jag, sedan 2004 har jag berättat för sköterskor, kuratorer, läkare, psykologer, terapeuter, alla inom vården som har öron.

Psykologen sa försiktigt att av det lilla han hörde så verkar det vara väldigt tydligt att jag har PTSD, han frågade om jag blivit erbjuden att får behandling för det.

Det bittra svaret är nej. Flera inom psykiatrin har sagt till mig att jag antagligen har PTSD. Ingen erbjudit, eller ens lagt fram förslag, om att det är något jag borde behandla.

Psykologen fick kämpa för att dölja sin förfäran. Det gick inte så bra.

En film om depression

Depression Inga kommentarer4

I december 2017 träffade jag ett filmteam i mitt hem för att göra en kort film om hur det är att leva med depression. Jag blev intervjuad och vi var även ute för att filma några sekvenser.

Det är ett svårt och jobbigt ämne, men när jag fick frågan om jag ville medverka kunde jag inte tacka nej. Trots att det är svårt är det så otroligt viktigt. Den vanligaste dödsorsaken bland män i åldrarna 14-44 år, i Sverige, är självmord. Det måste få ett slut, därför är forskningen kring depression väldigt viktig.

Det är hjärnfonden som står bakom filmen och jag uppmuntrar alla till att bidra till forskning kring hjärnans sjukdomar.

Svår depression

Svår depression, hela livet?

Depression Inga kommentarer1

På grund av min utbrändhet har jag blivit patient på en ny mottagning som specialiserar sig på Utmattningssyndrom när man dessutom har ett Neuropsykiatriskt funktionshinder i grund. Det kan exempelvis vara ADHD, som jag har.

Inom psykiatrin får man göra väldigt många skattningar för att göra en bedömning av hur man mår. Det innebär oftast att man fyller i formulär där man svarar på en skala hur väl ett påstående stämmer in.

Denna typen av skattning har jag fått göra både i samtal med läkare och med fysioterapeut på den nya mottagningen. Hos fysioterapeuten var det mest kring fysiska problem jag upplevt under de senaste 12 månaderna, eller de senaste 2 veckorna. De formulär jag fick fylla i hos läkaren handlade väldigt mycket om generella tankar om mig själv, min kompetens, min syn på människor i min omgivning och liknande. I pappren från läkaren fanns det inte någon tidsram för känslorna, utan gällde här och nu. Sedan om jag hade känt likadant i 5 dagar eller 5 år gjorde ingen skillnad.

Jag svarade väl ganska likt som när jag fick liknande frågor under min utredning för ADHD, det är snart 3 år sedan. På en del av frågorna hade jag kunnat svara likadant för 20 år sedan, som jag gjorde nu.

Det var just de frågorna som fick läkaren att dra slutsatsen att jag är inne i en mycket svår depression.

Det var såklart något jag inte alls kunde släppa med tanken. Svår depression. Jag är inne i en svår depression. Det som kändes mest jobbigt med det var främst att jag har varit deprimerad under längre tid än jag nog inser själv.

Jag har levt med ångest och depressioner sedan jag var barn. Jag vet inte hur det är att leva utan ångest, jag vet inte hur en ångestfri dag ser ut. Ändå är det väldigt svårt att greppa för mig att jag antagligen varit deprimerad större delen av mitt liv.