Sedan ett par månader tillbaka går jag i KBT hos en underbar läkare som utbildar sig till psykolog (nämns senare som ”psykologen”). Vi har hittills fokuserat på min vardag för att lägga en slags grund och jag har redan gjort en del förändringar i mitt liv.
Under denna veckans möte pratade vi om saker som jag vill förändra i mitt liv, en lista på sådant som jag vill att vi jobbar vidare med.
En av dessa saker handlar om min första pojkvän, som var allt annat än bra. Jag gick inte in på några detaljer men berättade lite kort om hur den relationen fortfarande påverkar mitt liv och att jag då och då drabbas av panikångest.
Psykologen frågade mig om jag nämnt dessa besvär för någon annan inom psykiatrin. Och sanningen är den att det har jag, sedan 2004 har jag berättat för sköterskor, kuratorer, läkare, psykologer, terapeuter, alla inom vården som har öron.
Psykologen sa försiktigt att av det lilla han hörde så verkar det vara väldigt tydligt att jag har PTSD, han frågade om jag blivit erbjuden att får behandling för det.
Det bittra svaret är nej. Flera inom psykiatrin har sagt till mig att jag antagligen har PTSD. Ingen erbjudit, eller ens lagt fram förslag, om att det är något jag borde behandla.
Psykologen fick kämpa för att dölja sin förfäran. Det gick inte så bra.
