I skrivande stund har jag -34,40 kr på mitt konto. Balansen för kommande månad ser än så länge ut att landa på ca 1000 kr när alla räkningar blivit betalda. De pengarna skall räcka till all mat för 2 vuxna och 1 barn under 1 månad, eventuella mediciner och oförutsedda kostnader.
Det går inte ihop. Därför köper jag mat på faktura varje månad, för att i alla fall ha mat att ställa på bordet. Vi har inte direkt råd med några utsvävningar. Barnet prioriteras, i allt.
Jag har inte köpt några nya kläder på ca 3 år. Detsamma gäller min partner. Han är nu nere på 1 par byxor som fortfarande kan användas. Men, de är slitna och nya behöver köpas. Men vi har inte råd.
Jag pratade med försäkringskassan idag gällande Bults ansökan om ersättning. Han har varit sjukskriven på heltid i snart 3 år men blir inte beviljad någon ersättning. Denna gången kommer han antagligen bli nekad igen pga att hans läkare gett honom fel information om vad som gäller. Det har lett till att hans ansökan är baserad på felaktiga grunder, den är alltså inkorrekt, vilket gör att den kommer avslås eftersom försäkringskassan inte kan bevilja ersättning på en ansökan som inte är korrekt.
När jag sedan kom hem till en faktura; 1 års retroaktiv höjning av avgiften för barnomsorgen, så brast det. Jag orkar inte.
Jag har ADHD vilket försvårar min arbetssituation. Utöver det har jag kronisk ångest och är deprimerad i perioder. Jag har mått psykiskt dåligt i ca 20 år och jag har burit den bördan själv i tysthet, jag trodde det var enklast så. Nu i efterhand vet jag att bördan bara blir tyngre om man bär den själv. För 3 år sedan började jag prata öppet om hur djävla dåligt jag mår, då orkade jag inte bära mer.
Jag orkar fortfarande inte bära, men jag gör det ändå, för någon måste. Någon måste ta kontakten med försäkringskassan, någon måste betala fakturan, någon måste… och denna någon är jag.
Både läkare och arbetsterapeuten säger till mig att jag tar på mig för mycket, att jag lastar mig själv till bristningsgränsen och ändå öser på mer. Men jag vet inte hur jag annars skall gå till väga. Allt hade blivit otroligt mycket enklare om ekonomi inte var en faktor i det här, men det är det. Just nu är det faktiskt större delen av den tunga bördan.
Vi går knappt runt ekonomiskt. Min man är sjuk och det både inser och accepterar jag. Att pressa honom att skaffa ett jobb och tjäna pengar går inte, för han klarar inte det. Hur vet jag då det? För att jag inte klarar det. Jag förstår honom för att jag är precis likadan. Jag klarar inte det. Anledningen till att jag gör det ändå är för att någon måste, och någon är jag. Jag förstår vad som skulle hända honom, för det händer mig.
Jag vill inte dö, men jag vill fan inte leva det här livet längre.