Det är drygt ett år sedan som det kom rapporter från Wuhanprovinsen i Kina om ett nytt, väldigt smittsamt, virus. Det är snart 1 år sedan som smittan deklarerades som en pandemi.
Det finns människor i min släkt och i min närhet som blivit smittade. Jag och min familj har lyckligtvis klarat oss.
Men trots att vi inte blivit smittade av Covid-19, så har pandemin påverkat mig väldigt mycket. Inte bara på grund av restriktioner, utan även annat.
Sedan våren 2014 är jag patient inom psykiatrin på grund av ADHD. Sedan 2016 är det även psykiatrin som hanterar min sjukskrivning för Utmattningssyndrom.
Även om det inte finns någon behandling för Utmattningssyndrom och den enda behandling som finns för ADHD är planering och medicinering så innebär detta för mig att jag besöker psykvården med jämna mellanrum, det brukar vara max 3 månader mellan mina besök. Men pandemin ändrade på allt det. På grund av sjukskrivningen har jag haft ganska tät kontakt med Försäkringskassan.
Kontakten med vården har blivit mer sparsmakad. Kontakten med Försäkringskassan har varit obefintlig. När min senaste arbetsträning avslutades sista oktober 2019 så bestämdes det att jag skulle komma igång med nånting annat i början av 2020, men det hände inte. Jag kan bara anta att det beror på pandemin.
Det är mycket inom vården som ställts in, flyttats fram eller lagts på is. Det är absolut förståeligt, med tanke på hur läget ser ut pga pandemin. För mig har det inneburit mer ångest än vanligt och jag har brutit ihop, pga min situation, flera gånger under 2020. Jag vill förändra min situation, det tror jag de flesta långtidssjukskrivna vill. Men denna pandemi är en enda stor bromskloss. Och det får mig att må skit.