När jag vaknade i morse så var det med världens största leende. Jag garvade, tog allt med en klackspark och livet var fantastisk. Världen var min och jag hade alla möjligheter i världen.
Arbetsdagen var fantastisk och givande. Jag lärde mig nya saker, gjorde nya saker, var kreativ, fick tänka och klura, hitta lösningar tills jag kände att jag var nöjd.
Jag åkte hem med ett leende på läpparna, kom hem till en partner som lagade middag. Tittade på ett par avsnitt av en serie. Lyssnade på en låt.
Sedan kom fallet. Det var luddigt men samtidigt väldigt tydligt. Det glada humöret dämpades, leendet försvann. Skrattet tystnade och jag gick in i mig själv. Den där lilla rösten nånstans bak i huvudet vaknade och viskade att jag inte duger, att jag är inte bra som jag är, att jag är kass, dålig, elak, hemsk.
Ibland så skriker den där rösten. Just nu kan jag bara ana den. Just nu kan jag mota bort den.
Vissa dagar kan jag inte det. Vissa dagar tar den överhanden. Det enda jag klarar då är att sova och använda toaletten. Jag äter knappt, sköter inte min hygien, sover för mycket.
Så ser mitt liv ut. Det svänger, det stiger, det rasar, upp och ner. Jag åker mest med, försöker göra det bästa av situationen, när jag orkar.