Jag har levt med psykisk ohälsa länge. Jag är 31 och har mått dåligt psykiskt i ca 25 år. Det i sig är ganska galet.

Jag är dessutom sån som inte är bekväm med att andra ser hur jag mår. Kanske har det med uppfostran att göra, kanske har det med samhällets syn på psykiskt sjuka att göra. Det spelar egentligen ingen roll varför det är som det är. Det är så. Det är väldigt få människor som har fått se hur jag mår. Jag kan räkna dom på 1 hand.

Att visa upp en fin fasad, ett litet leende och glada ögon, det blir en vana. Den vanan är inte längre en vana hos mig, det går på instinkt, på reflex. Jag har inte längre valet att låta bli.

När det gäller psykisk ohälsa blir det ibland ett stort problem.

Jag går till min läkare och säger att jag mår dåligt, jag har ångest, jag är deprimerad, jag har sömnproblem, jag har problem med det mesta. Men det läkaren ser är en positiv människa som kanske reflekterar lite väl mycket över livet. Det är väl inte så farligt?

För stunden kanske det inte är det. Men den läkaren ser inte mig, när jag måste stanna vid vägkanten för jag har fått panikångest, när jag ligger i min säng med så mycket ångest att jag inte klarar av nånting, när jag mår så otroligt dåligt att jag överväger att skada mig själv för att för en liten stund kunna fokusera på något annat än den psykiska smärtan, när jag inte vill leva mer, men samtidigt inte vill dö. Det är sånt som en läkare aldrig ser. Att ibland, så är det djävligt farligt.

För 5 månader sedan fick jag en ny läkare, en ny sköterska och en ny arbetsterapeut. Jag har otrolig tur. Vid varje besök frågar min läkare hur det är med mig, jag säger ”bra” med ett leende, och hon vet att det inte är sant. Hon ser allvarlig ut och svarar att hon förstår. Varje gång. Min sköterska lyssnar på mig, misstror mig inte, förundras över hur jag, trots mina bekymmer, klarar att leva ett ganska vanligt liv. Hon har sett många andra som inte klarat det. Arbetsterapeuten är vettig, pressar mig inte för hårt. Hon vill såklart att jag skall kunna jobba, så mycket jag förmår, men hon respekterar de gränser jag har.

Min läkare, min sköterska och min arbetsterapeut är alla överens om 1 sak; jag vet bäst hur jag mår. De vet att jag har bra dagar, och fruktansvärt dåliga dagar. De ber mig inte rycka upp mig, de säger inte emot när min smärta är 10 av 10.

Jag har under de senaste dagarna förstått vilken tur jag har. Även om ”min” vårdpersonal inte kan läsa tankar, eller se igenom fasaden, så lyssnar de på orden jag säger och tar dom på allvar. De litar inte på utsidan jag visar upp utan försöker lyssna på det som jag med ord förmedlar från insidan.

Men många kämpar, i veckor, månader, år. Kanske får flera höra från sin läkare, att det inte är så farligt.