Kaos

För mycket kaos

Det händer inte så mycket här i bloggen. Det beror mycket på att mitt liv är lite kaosartat just nu. Det händer mycket, en hel del som jag vill skriva om. Men jag avvaktar med att dela med mig tills jag vet utkomsten av det hela.

Jag fortsätter att arbetsträna. Jag har gått upp till 50% och jag är nu väldigt säker på att jag, i dagsläget, inte skulle klara ett jobb på 50%.

Ibland går det upp för mig att det här med att ha blivit utbränd, fått det som kallas Utmattningssyndrom, på riktigt påverkar hjärnan. Mitt minne är märkbart sämre, ibland hänger jag inte med i vad människor pratar om, minsta störande ljud eller rörelse och jag tappar den röda tråden helt.

Kommande vecka har jag ett möte tillsammans med arbetsterapeut, handläggare från Försäkringskassan, min chef och eventuellt min läkare. Tillsammans skall vi gå igenom hur läget ser ut för mig; vad jag klarar och inte klarar och varför. Jag kommer bland annat behöva berätta om de svårigheter jag har, vad mina krav, just nu, är på en arbetsplats och beskriva vad det är som händer när det inte funkar.

Jag mår idag sämre än när jag arbetstränade på 25%, på vilket sätt vill Försäkringskassan veta. De vill veta hur jag själv märker att jag mår sämre, vad det är som gjort det sämre osv.

Jag hoppas att det blir ett bra möte. Jag hoppas att vi alla kan gå därifrån och känna att lösningen blev bra, för alla.

Jag har fått lite hintar, från alla håll, om hur det här mötet kommer gå. Men jag väljer att inte skriva om det förrän jag vet, svart på vitt, hur det faktiskt blir. Alternativen är några stycken, några av dom är jobbiga att tänka på, andra är bekväma att tänka på, några är bra att tänka på.

Men en sak kan jag säga; jag är väldigt obekväm med ovissheten om vad som komma skall. Det stressar mig, det ger mig ångest. Vilket i sin tur försämrar mina prestationer under arbetsträningen.

I slutändan kommer det bli bra. Men vägen dit är jobbig.

Träning

En man berättar – Utbrändhet

Tobias, 30 år drabbades av utbrändhet. Här berättar han hur han hanterar sin utbrändhet och hur han har blivit mottagen inom vården.

Jag fick frågan att skriva ett blogginlägg om hur det är att leva med psykisk ohälsa och jag ska väl erkänna att jag aldrig sett mig som att leva med psykisk ohälsa. Jag vet inte hur mycket jag har att säga om det faktiskt.

Men jag har ju faktiskt fått diagnosen Utmattningssyndrom och jag antar att det är en sorts psykisk ohälsa. Jag ser det bara som att jag blir jävligt trött, både fysiskt och psykiskt, ganska snabbt, speciellt psykiskt.

Men jag ska väl inte sticka under stol med att jag hade massvis med ångest också när det var som värst.

Återhämtar mig fortfarande, är sjukskriven på 50% och lär väl inte jobba 100% på ett ganska bra tag skulle jag tro. Vissa dagar är ju lite bättre och vissa är lite sämre.

Hur hanterar jag det?

Bra, tror jag, huvudet är inte så sönderbränt som tidigare iallafall. Tränar massor kombinerat med att ligga massor på soffan. Kampsport, gym, yoga och meditation. Det är så jag håller mig flytande. Givetvis funkar det inte att träna skiten ur sig hela tiden utan man får hitta en balans mellan att träna mjukt och träna hårt. Lagom. Göra detta ungefär varannan dag så mår ,i alla fall jag, bra.

Att ha en förstående sambo hjälper såklart väldigt mycket också.

Hur blev/blir jag behandlad av vården?

Tydligen är det många män som inte blir behandlade särskilt bra när det gäller psykisk ohälsa, men jag tycker jag blivit behandlad relativt bra. Bortsett från att jag bytt läkare varje gång och att de glömmer att kalla mig till uppföljningsmöte varje månad.

Hur fick jag deras uppmärksamhet då?

Tyvärr, får jag väl börja med, så skrev jag en hel lista med hur dåligt jag mådde, en A4, och gav det i handen till läkaren och sa “så här mår jag, det är fel, hur fixar jag det?”. Sen blev jag sjukskriven i 3 månader ganska direkt och ordinerad kravlös vila och att gå och träna regelbundet.

Det är en pågående resa och jag har ny läkartid på måndag. Vi får se vad som händer då.