Arbetsträning

5 steg fram och några tillbaka

Under september så arbetstränade jag 25%. Jag tyckte det funkade väldigt bra, det var kul att gå till jobbet. När september närmade sig sitt slut såg jag fram emot att jobba 50% under oktober. Men nu känns det som om jag tog 5 steg fram och några tillbaka.

Arbetsträningen funkar, jag trivs bra på mitt jobb. Men jag känner att tröttheten kryper tillbaka, likaså ångesten och den där känslan av att vara deprimerad. Inget har egentligen hänt, förutom då att jag jobbar mer. I övrigt är allt detsamma. Det finns inget jag kan skala ner på för att kunna ta det lugnt ytterligare.

Jag gör knappt något på fritiden, pysslar hemma typ. Och så jobbar jag, och sover. Det är mitt liv. Men senaste veckan har jag inte orkar. Jag har planerat ett pyssel i snart 2 veckor men för att genomföra det måste jag diska en burk, och jag orkar inte! Jag orkar inte diska en djävla burk.

Bollade lite med en vän som peppade mig i att lyssna på mig själv och respektera mig och mina gränser.

Därför har jag idag ringt till för att boka en telefontid med min arbetsterapeut för att prata med henne om hur jag skall göra. Jag vill inte må sämre, jag vill inte bli sjukare. Jag har även ringt till Försäkringskassan, det var dock så lång kö så jag beställde återuppringning.

Tänkte fråga Försäkringskassan om jag kan byta arbetsplats för arbetsträningen. Nu arbetstränar jag på min ordinarie arbetsplats, vilket man får göra i max 90 dagar. Gör jag min arbetsträning på en annan arbetsplats har man möjlighet att arbetsträna längre. Jag hoppas kunna byta arbetsplats, så att jag får mer tid på mig att jobba upp min arbetsförmåga, i en takt som funkar för mig.

Håll en tumme för mig om att jag får, snälla?

Kronisk trötthet

En man berättar – Piller, pengar och psykiskt välmående

Jonas, 37 år, blev sjuk i något som tycktes vara influensa. Här skriver han om sin brokiga resa inom vården innan han kom i kontakt med specialistvården.

Hösten 2013 blev jag hastigt sjuk med influensa-liknande symtom, jag blev inte riktigt frisk och gick på penicillinkur efter penicillinkur och fick träffa nya läkare på vårdcentralen som alla kliade sig i huvudet och suckade, tog lite prover och kliade lite till och sen fick jag mer penicillin och fick träffa en ny läkare.

Våren 2014 misstänker läkaren borrelia och prover tas, det konstateras att jag inte är sjuk och skickas till psykolog. Läkaren resonerade att hon kunde inte se att något av de prover hon tagit visade att något var fel så jag hittade alltså på alla symtom eller som hon formulerade det ”Alla din besvär är psykosomatiska.

Jag fick en tid hos en psykolog som bad mig fylla i massor med olika tester för att se vad som var problemet. Jag hade väldigt svårt att fylla i dessa tester då frågorna de tog upp kändes väldigt främmande för mig och när jag påpekade detta fick jag som svar att jag borde anstränga mig lite mer. En återkommande fråga jag fick hela tiden var om jag hade tankar på att avsluta mitt liv. Formuleringen var kanske lite mer socker-inlindad och jag kände mig ganska obekväm att hela tiden svara på alla dessa frågor om hur dålig jag var, hur jag tänkt skada mig själv och hur värdelös jag var.

Efter en handfull besök så kände jag att vi inte riktigt kom någonstans och psykologen sa vid ett antal tillfällen att han inte kunde göra något åt de symtom jag hade; smärta och trötthet. Jag borde testa att medicinera, för han var säker på att jag led av en depression och Sertralin skulle lösa alla min problem. Då jag var väldigt obekväm med den rådande situationen så gick jag med på att testa. Dock vara jag väldigt skeptisk då psykologen sa att det inte skulle göra något åt mina primära symtom utan skulle hjälpa mot min depression som i sin tur skulle göra mig frisk.

Lite försiktigt försökte jag fråga, att om det nu var så att jag hade en brist på serotonin, fanns det då något sätt att ta reda på det? Det försäkrade psykologen att det fanns det inte utan jag skulle vara snäll och tyst och ta min medicin. Jag var snäll och tyst och tog min medicin. Jag orkade vid det här laget inte med att träffa psykologen mer då mitt förtroende för denna var kört i botten av olika anledningar. Bland annat kommentarer som ”Jag kan tyvärr inte hjälpa dig med dina problem”.

I tre månade var jag snäll och tyst och åt Sertralin. Detta kan ha varit tre av mina värsta månader någonsin. Jag gick om kring i något slags töcken och kände mig lite smått salongsberusad och enormt bakfull mest hela tiden. När jag påpekade detta så fick jag svaret att det kunde vara så i början och att jag borde fortsätta med Sertralin, fast jag kunde avbryta när som helst. Visst att man kunde avbryta, då skulle det bara kunna användas som ett argument för att jag fick skylla mig själv, då jag avbrutit behandlingen.

Under denna tid tänkte jag mycket mörka tankar och jag orkade inte leva längre men jag var för ”feg” för att göra något åt det. Men så en morgon glömde jag ta mitt piller och det var som om hela världen bara kom tillbaka, illamåendet och salongsberusningen var bortblåst och allt var som vanligt igen. Eller rättare sagt jag hade bara mina ursprungliga symtom kvar.

Idag kan jag se tillbaka på denna tid och på något sätt uppskatta den. För idag när jag mår dåligt tänker jag bara tillbaka till denna tiden och inser att jag har det ganska bra nu ändå.

Sommaren 2016 fick jag diagnosen Myalgisk Encefalomyelit (ME), en kronisk sjukdom besläktad med Fibromyalgi. Min kontakt med specialistvården på Östra Sjukhusets Smärtcentrum har varit hur bra som helst, även mina senare möten med psykologer har varit väldigt bra men det är en annan historia.

Sova

Hjälp med att sova

Ett av de vanligaste bekymren när man har ADHD är att man har någon form av sömnproblem. Jag har haft problem att somna sedan jag var tonåring. Själva insomnandet kan ta flera timmar, bokstavligen talat. Det blir tröttsamt.

Under det senaste året har mina sömnproblem blivit värre. Jag har fortfarande problem att somna, men det blir ännu jobbigare när jag faktiskt somnar, men sedan vaknar igen efter bara ett par timmar. Under förra veckan sov jag i snitt ca 4 timmar per natt. Man blir trött av att sova för lite, hela tiden.

Jag har fått prova 2 olika mediciner för att underlätta sovandet. Först fick jag en tablett som skulle hjälpa mig med att somna. Min upplevelse är att den funkade, men jag kunde vakna igen efter 1-3 timmar och sedan var det omöjligt att somna om.

Nu har jag fått testa en annan medicin. Den är egentligen en anti-depressiv medicin, men i låg dos kan den funka som ”sömntablett”. Den hjälper inte till med att somna men när man somnat så hjälper den till med att faktiskt sova.

Den senaste tabletten har jag provat i 2 dagar bara. Men min upplevelse är att den funkar. Jag både somnar fort och sover sedan som en sten. Vilket också kan vara negativt då jag har missat väckarklockan.

Men jag skall prova den ett par dagar till, så kan jag utvärdera den bättre.

Kan inte leva utan hjälp

Som jag skrev i ett tidigare inlägg behöver jag förbereda mig inför läkarbesök för att inte glömma det jag behöver ta upp. Idag har jag varit på läkarbesöket som jag förberedde mig för.

Jag är väldigt nöjd med min läkare. Hon är förstående, hon lyssnar och hon bryr sig om vad jag vill. Under dagens besök pratade vi en hel del om läkemedel. Som det ser ut just nu funkar inte mitt liv utan mediciner. Hon skrev ut ytterligare ett läkemedel till mig, en medicin som skall hjälpa mig att somna.

Jag har haft sömnstörningar, mer eller mindre, sedan jag var tonåring. Men nu är de så kraftiga att det påverkar mig fysiskt och min vardag. Jag är konstant trött och orkar ingenting. Utöver problemen med att somna så vaknar jag också under natten och har sedan svårt att somna om.

Förhoppningsvis kommer den här medicinen hjälpa mig med att kunna somna.

Vi pratade även om sjukskrivningen, hur jag känner inför att gå tillbaka till jobbet, vad jag själv tror att jag klarar osv. Nästa vecka skall jag även gå till en arbetsterapeut för att få ytterligare hjälp.

Även om det går långsamt så går det framåt, vilket jag gillar.