Flyttlådor

En dag med choklad

Idag är det 3 år sedan jag förlovade mig med min fantastiska partner Bult. Det firas med choklad och köpepizza, omnom.

Mitt liv är kaos, i vanlig ordning. Av någon anledning så är det alltid en massa saker som händer, det blir aldrig någon riktig paus där jag kan bara vara. Det som händer just nu är dock positiva saker, så jag är ändå ganska nöjd med tillvaron.

Nästa vecka skall jag och lilla familjen flytta. Sedan jag separerade från min dotters pappa har jag försökt få tag i ett boende i området där han bor. Något som visat sig vara nästan omöjligt! Men nu, 3,5 år efter att jag flyttade från området kommer jag nu flytta tillbaka.

Lägenheten är 3 rum och kök, som jag har nu, men den är ca 20 m² mindre än där jag bor nu. Hyran är billigare och hela familjen kommer slippa väldigt mycket pendlande. Dottern kommer ha nära till förskolan, nära till sina vänner, och nära till den andra föräldern, oavsett i vilket hem hon är. Vi ser alla fram emot det!

Jag har även blivit patient på en ny psykiatrisk mottagning i Göteborg. De specialiserar sig på Utmattningssyndrom hos människor med NPF, exempelvis ADHD, som jag har. Jag har fått träffa 4 olika personer på mottagningen; psykolog, läkare, fysioterapeut och arbetsterapeut. Jag har pratat med alla om min situation, de har gjort individuella bedömningar av mig och de skall nu skapa en gemensam bild av min hälsa och ta fram en plan för min rehabilitering.

Jag har även anmält mig till Blogg100, som går ut på att man skall posta minst 1 inlägg i någon av sina sociala kanaler, varje dag i 100 dagar i följd. Jag vet inte om jag kommer klara det, min energi är som ni kanske förstår ganska svajig och jag behöver ibland prioritera annat framför att blogga. Men jag hoppas få ihop 100 inlägg i alla fall.

Det var en liten kort uppdatering från mig, nu är jag helt slut och måste nog vila en stund!

Mitt hjärta värker

Det gör ont i mitt hjärta, bokstavligen talat.

För 5 dagar sedan var jag på ett möte. Det var jag, min chef, min handläggare från Försäkringskassan och min arbetsterapeut.

Redan innan mötet var jag nervös och kände mig stressad. Jag hade skrivit ner sånt jag behövde komma ihåg på mötet, behövde dock inte använda de anteckningarna.

För mig var mötet otroligt jobbigt. Jag satt på händerna under nästan hela mötet, de blir kalla när jag är nervös så jag försökte värma dom. Jag började även gråta när mötet var nära sitt slut och vi, nästan, fattat beslut om min framtid.

Min chef var snäll och körde hem mig efter mötet. Jag hade tagit 2 steg från bilen innan jag började gråta igen. När jag kom in i hallen fick jag panikångest och kollapsade. Jag fick ta ångestdämpande och tack vare det kunde jag sova under natten. Dagen efter gick jag till jobbet, jag orkade inte känna efter hur jag faktiskt mådde.

Sedan det där mötet har jag haft hjärtklappning med bröstsmärtor till och från. Jag har varit på akuten där de gjorde EKG och tog 2 blodprover med 4 timmars mellanrum för att undersöka om jag hade något problem med hjärtat. De kunde dock konstatera att hjärtat fungerar som det ska och att både den höga pulsen och smärtan sannolikt beror på stress och ångest.

De 2 senaste dagarna har jag inte klarat att arbeta, jag har mått för dåligt. Vid hög puls blir jag också så himla trött av att göra simpla småsaker.

Just för sunden känner jag mig, ärligt talat, rädd för att hela det här mötet gjorde att jag började må sämre. Jag hade tagit några steg framåt, men nu har jag tagit alla stegen bakåt igen, tillsammans med ett par steg till.

Imorgon skall jag försöka få tag i min arbetsterapeut och förklara hur jag har mått sedan mötet, och att jag nu inte längre tror att den plan vi har är speciellt hållbar. Som jag mår nu kommer jag inte komma genomföra det som vi, typ, bestämde på det där mötet.