Etikett: Rädsla

Rädslan drabbade mig

Övrigt 1 kommentar2

Jag kommer alltid försöka få dig att må bra, lösa dina problem, få dig att le.

Jag är medveten om alla som finns i närheten, registrerar deras humör, är alltid redo när stämningen ändras.

Jag gör allt jag kan för att inte hamna i en konflikt, även om det innebär att jag gör saker som får mig att må dåligt.

Det har inte alltid varit såhär. Det här är något som hänt mig, som drabbat mig. Det gjorde mig rädd, försiktig, lyhörd och nervös.

Jag vill att du ska må bra, lösa dina problem, få dig att le. För jag är rädd för att du ska bli arg, arg på mig.

Jag är medveten om alla som finns i närheten, registrerar deras humör, är alltid redo när stämningen ändras. För jag är rädd för att någon ska bli arg, arg på mig.

Jag gör allt jag kan för att inte hamna i en konflikt, även om det innebär att jag gör saker som får mig att må dåligt. För jag är rädd för att någon ska bli arg, arg på mig.

Det har inte alltid varit såhär. Det här är något som hänt mig, som drabbat mig. Jag vet när det hände, jag vet hur det hände, jag vet vem som orsakade det.

Rädsla

Övrigt Inga kommentarer5

Jag har spenderat otroligt mycket tid i mitt liv med att vara rädd. Rädd för mörkret. Rädd för främmande människor. Rädd för att fatta beslut. Rädd för att vara ensam. Kort sagt kan man faktiskt säga att jag har varit rädd för allt.

Jag tycker inte om att vara rädd. Jag försöker låta bli. Jag försöker trotsa mina rädslor och göra saker jag egentligen inte vågar. Men vissa rädslor kan man inte trotsa eller låta bli att känna. Ibland blir man livrädd, och det finns absolut ingenting man kan göra åt det.

I mitt liv minns jag speciellt en sådan händelse, där jag blev riktigt rädd och det fanns inget jag kunde göra för att inte bli uppslukad av den rädslan.

Min dotter hade under en tid haft problem med kiss. Det kom i tid och otid och hon verkade inte kunna kontrollera det alls. Eftersom jag själv haft urinvägsinfektion fantastiskt många gånger var det min första misstanke. Jag bokade helt enkelt en tid på vårdcentralen och vi fick komma dit för att lämna urinprov.

Urinprovet indikerade inte att något var fel och läkaren kunde inte hitta något annat fel på henne heller. Jag blir informerad om att de vill kontrollera hennes blodsocker också, ett test som går fort och det är bara ett stick i fingret så är det klart.

Det var som om någon ställde mig i en iskall dusch. Jag började kallsvettas, pulsen steg och det enda jag kunde höra var mina egna hjärtslag.

Jag visste varför de ville kolla hennes blodsocker. Jag visste vad ett dåligt svar skulle innebära. Diabetes. Jag var livrädd för att min dotter skulle ha Diabetes.

En vanlig symtom för Diabetes typ 1 är att man är otroligt törstig och då dricker väldigt mycket, vilket leder till att man kissar väldigt mycket. Min partner fick Diabetes typ 1 när han var 7 år och jag har sett på nära håll vad det gör med en människa. Med Diabetes typ 1 är varje dag en balansgång mellan liv och död där allt ifrån temperaturen utomhus till vad du äter påverkar om du överlever eller ej. Det är en fruktansvärd sjukdom, både för den drabbade och för anhöriga.

Min dotters blodsocker var bra, hon har inte Diabetes. Jag har nog aldrig varit lika rädd som då, när vi satt och väntade på att en röd maskin skulle visa vad min dotter hade för blodsockervärde.

Vassa taggar

Ångesten är min följeslagare

Ångest 1 kommentar0

För ca 3 år sedan misstänkte en läkare att jag hade GAD, generaliserat ångest syndrom. Jag har nu inskrivet i min journal inom psykiatrin att jag har kronisk ångest. Ångesten följer med mig, i allt jag gör, hela tiden.

Ibland slår det mig att det inte är normalt, att det inte är standard. Jag mår dåligt över allting, hela tiden. Jag har dock ingen aning om hur jag skall förklara för någon, som inte lever med det, hur det känns.

Min ångest är som en konstant oro. Det är en röst bara jag kan höra som berättar för mig om allting som kan gå fel i allt jag gör. Det är en känsla i magen av obehag, som om jag ätit något dåligt. Om den är stark känns den som illamående, jag kan bli yr och få känslan att jag behöver kräkas. Det är svettiga händer, darrande röst, bultande hjärta. Det känns som hjärtklappning, men istället för hjärtat som rusar för fort är det själen som stampar på stället.

Det är inte bara de där självklara sakerna som känns jobbiga; nervositeten inför resultatet från tentan, rädslan inför beskedet från läkaren efter en cellprovtagning eller oron för att göra bort sig vid en muntlig redovisning.

För mig känns allt jobbigt. Som när jag stämde träff med en reporter men inte visste exakt vad han skulle fråga mig, när jag skulle träffa andra gravida kvinnor för att skapa en mamma-grupp och inte visste hur de såg ut, när jag stämde träff med en helt ny bekantskap på ett café och inte visste om jag skulle vänta på henne i entrén eller sätta mig vid ett bord.

Det här är saker som kan oroa mig, som ger mig en klump i magen, en känsla av obehag, svettiga handflator och en liten röst som viskar till mig att jag inte kommer kunna svaret på en enda fråga, missa totalt vilka kvinnor det är som är gravida, välja fel plats att vänta på. Det förföljer mig, hela tiden. En ständig oro och stress över att misslyckas och göra fel.

Jag är dock inte rädd för att göra fel eller för att misslyckas, det är så vi lär oss, det som händer händer och i de flesta fall får man en andra chans. Problemet är att jag inte bara ser ett eventuellt misslyckande, jag ser en hel rad med scenarion där jag misslyckas så totalt att jag inte ens får en första chans.