Första gången jag kände av det som jag idag skulle kalla ångest var när jag var 6 år. Jag vet inte hur det är att leva ett liv utan ångest, den har alltid varit där. För en person som inte lever med kronisk ångest tror jag att man lätt tänker att ångest helt enkelt är att man oroar sig för mycket.
Ångest är så mycket mer än oro.
För mig är ångest min övertygelse om att jag är en dålig människa. Jag är en dålig vän, en dålig partner, en dålig mamma, en dålig syster, en dålig dotter, en dålig kollega. Jag är dålig, jag duger inte, jag kan inget, jag är korkad, allt jag gör blir fel, allt jag gör är fel, jag är fel.
Det är inte dåligt självförtroende, eller en dålig självkänsla. Rent mentalt vet jag att de där sakerna inte stämmer. Jag vet att jag är en helt okej mamma, jag vet att jag är en ganska bra vän, jag vet att jag är en bra partner, jag vet att jag gör mycket rätt, jag vet att jag kan väldigt mycket saker. Jag vet det.
Men någon del av mig, en kombination av mitt sunda förnuft, logiskt tänkande, känslor och hjärnans kemi gör ändå min övertygelse om hur kass jag är verklig. Det är så. Varför kan jag inte förklara. Det är så.
För mig är ångesten hopplösheten som jag känner inför allting. Jag vet inte hur man gör, jag kommer välja fel, jag kommer göra fel, ingenting blir rätt, jag kommer säga fel, jag kommer inte hitta, jag kommer komma för sent, jag kommer misslyckas, jag kommer göra bort mig, jag kommer vara fel, jag är fel.
Igen så vet jag, mentalt, att det där inte stämmer. Men samtidigt så infinner sig den där hopplösheten inför allt jag tar mig för.
Jag har många gånger skrivit och sagt att jag har en liten röst i huvudet som skriker, säger eller viskar alla de där sakerna till mig. Så är det inte. Jag hör inga röster, det är inte någon som pratar med mig inne i hjärnan. Det är ingen röst, eller mina egna tankar, som övertygar mig om att det är så. Det bara är så.
Jag vill inte säga att ångesten styr mitt liv, men självklart påverkar den mina val. Den är en faktor i allt jag gör, i allt jag säger, i allt jag tycker, i allt jag tänker, i allt jag planerar.
Ångesten påverkar vilka människor jag tar kontakt med, vilka jag umgås med, vilka jobb jag sökt, vilka jobb jag accepterat, hur jag pratar om mig själv osv.
Jag vet inte hur det är att leva ett liv utan ångest.
