Etikett: Försäkringskassan

Mitt hjärta värker

Ångest Inga kommentarer2

Det gör ont i mitt hjärta, bokstavligen talat.

För 5 dagar sedan var jag på ett möte. Det var jag, min chef, min handläggare från Försäkringskassan och min arbetsterapeut.

Redan innan mötet var jag nervös och kände mig stressad. Jag hade skrivit ner sånt jag behövde komma ihåg på mötet, behövde dock inte använda de anteckningarna.

För mig var mötet otroligt jobbigt. Jag satt på händerna under nästan hela mötet, de blir kalla när jag är nervös så jag försökte värma dom. Jag började även gråta när mötet var nära sitt slut och vi, nästan, fattat beslut om min framtid.

Min chef var snäll och körde hem mig efter mötet. Jag hade tagit 2 steg från bilen innan jag började gråta igen. När jag kom in i hallen fick jag panikångest och kollapsade. Jag fick ta ångestdämpande och tack vare det kunde jag sova under natten. Dagen efter gick jag till jobbet, jag orkade inte känna efter hur jag faktiskt mådde.

Sedan det där mötet har jag haft hjärtklappning med bröstsmärtor till och från. Jag har varit på akuten där de gjorde EKG och tog 2 blodprover med 4 timmars mellanrum för att undersöka om jag hade något problem med hjärtat. De kunde dock konstatera att hjärtat fungerar som det ska och att både den höga pulsen och smärtan sannolikt beror på stress och ångest.

De 2 senaste dagarna har jag inte klarat att arbeta, jag har mått för dåligt. Vid hög puls blir jag också så himla trött av att göra simpla småsaker.

Just för sunden känner jag mig, ärligt talat, rädd för att hela det här mötet gjorde att jag började må sämre. Jag hade tagit några steg framåt, men nu har jag tagit alla stegen bakåt igen, tillsammans med ett par steg till.

Imorgon skall jag försöka få tag i min arbetsterapeut och förklara hur jag har mått sedan mötet, och att jag nu inte längre tror att den plan vi har är speciellt hållbar. Som jag mår nu kommer jag inte komma genomföra det som vi, typ, bestämde på det där mötet.

Kaos

För mycket kaos

Ångest 1 kommentar4

Det händer inte så mycket här i bloggen. Det beror mycket på att mitt liv är lite kaosartat just nu. Det händer mycket, en hel del som jag vill skriva om. Men jag avvaktar med att dela med mig tills jag vet utkomsten av det hela.

Jag fortsätter att arbetsträna. Jag har gått upp till 50% och jag är nu väldigt säker på att jag, i dagsläget, inte skulle klara ett jobb på 50%.

Ibland går det upp för mig att det här med att ha blivit utbränd, fått det som kallas Utmattningssyndrom, på riktigt påverkar hjärnan. Mitt minne är märkbart sämre, ibland hänger jag inte med i vad människor pratar om, minsta störande ljud eller rörelse och jag tappar den röda tråden helt.

Kommande vecka har jag ett möte tillsammans med arbetsterapeut, handläggare från Försäkringskassan, min chef och eventuellt min läkare. Tillsammans skall vi gå igenom hur läget ser ut för mig; vad jag klarar och inte klarar och varför. Jag kommer bland annat behöva berätta om de svårigheter jag har, vad mina krav, just nu, är på en arbetsplats och beskriva vad det är som händer när det inte funkar.

Jag mår idag sämre än när jag arbetstränade på 25%, på vilket sätt vill Försäkringskassan veta. De vill veta hur jag själv märker att jag mår sämre, vad det är som gjort det sämre osv.

Jag hoppas att det blir ett bra möte. Jag hoppas att vi alla kan gå därifrån och känna att lösningen blev bra, för alla.

Jag har fått lite hintar, från alla håll, om hur det här mötet kommer gå. Men jag väljer att inte skriva om det förrän jag vet, svart på vitt, hur det faktiskt blir. Alternativen är några stycken, några av dom är jobbiga att tänka på, andra är bekväma att tänka på, några är bra att tänka på.

Men en sak kan jag säga; jag är väldigt obekväm med ovissheten om vad som komma skall. Det stressar mig, det ger mig ångest. Vilket i sin tur försämrar mina prestationer under arbetsträningen.

I slutändan kommer det bli bra. Men vägen dit är jobbig.

Jag hinner inte vara sjuk

Ångest Inga kommentarer1

I skrivande stund har jag -34,40 kr på mitt konto. Balansen för kommande månad ser än så länge ut att landa på ca 1000 kr när alla räkningar blivit betalda. De pengarna skall räcka till all mat för 2 vuxna och 1 barn under 1 månad, eventuella mediciner och oförutsedda kostnader.

Det går inte ihop. Därför köper jag mat på faktura varje månad, för att i alla fall ha mat att ställa på bordet. Vi har inte direkt råd med några utsvävningar. Barnet prioriteras, i allt.

Jag har inte köpt några nya kläder på ca 3 år. Detsamma gäller min partner. Han är nu nere på 1 par byxor som fortfarande kan användas. Men, de är slitna och nya behöver köpas. Men vi har inte råd.

Jag pratade med försäkringskassan idag gällande Bults ansökan om ersättning. Han har varit sjukskriven på heltid i snart 3 år men blir inte beviljad någon ersättning. Denna gången kommer han antagligen bli nekad igen pga att hans läkare gett honom fel information om vad som gäller. Det har lett till att hans ansökan är baserad på felaktiga grunder, den är alltså inkorrekt, vilket gör att den kommer avslås eftersom försäkringskassan inte kan bevilja ersättning på en ansökan som inte är korrekt.

När jag sedan kom hem till en faktura; 1 års retroaktiv höjning av avgiften för barnomsorgen, så brast det. Jag orkar inte.

Jag har ADHD vilket försvårar min arbetssituation. Utöver det har jag kronisk ångest och är deprimerad i perioder. Jag har mått psykiskt dåligt i ca 20 år och jag har burit den bördan själv i tysthet, jag trodde det var enklast så. Nu i efterhand vet jag att bördan bara blir tyngre om man bär den själv. För 3 år sedan började jag prata öppet om hur djävla dåligt jag mår, då orkade jag inte bära mer.

Jag orkar fortfarande inte bära, men jag gör det ändå, för någon måste. Någon måste ta kontakten med försäkringskassan, någon måste betala fakturan, någon måste… och denna någon är jag.

Både läkare och arbetsterapeuten säger till mig att jag tar på mig för mycket, att jag lastar mig själv till bristningsgränsen och ändå öser på mer. Men jag vet inte hur jag annars skall gå till väga. Allt hade blivit otroligt mycket enklare om ekonomi inte var en faktor i det här, men det är det. Just nu är det faktiskt större delen av den tunga bördan.

Vi går knappt runt ekonomiskt. Min man är sjuk och det både inser och accepterar jag. Att pressa honom att skaffa ett jobb och tjäna pengar går inte, för han klarar inte det. Hur vet jag då det? För att jag inte klarar det. Jag förstår honom för att jag är precis likadan. Jag klarar inte det. Anledningen till att jag gör det ändå är för att någon måste, och någon är jag. Jag förstår vad som skulle hända honom, för det händer mig.

Jag vill inte dö, men jag vill fan inte leva det här livet längre.