Jag kom av mig en del i bloggandet. Det kom en flytt och ny behandling i vägen. Men nu vill jag uppdatera, berätta vad som händer.
Jag har flyttat. Nya lägenheten är ett oändligt kaos. Att packa upp kommer nog ta längre tid än vad det gjorde att packa ner. Men det känns ändå fantastiskt. Den nya lägenheten känns redan mer som hemma än vad förra lägenheten någonsin gjorde. Jag har kommit hem igen, till området som jag motvilligt flyttade ifrån 2013. Jag tror att min partner, och mitt barn, har liknande känslor som jag själv.
I samma veva har jag även blivit patient på en ny psykiatrisk mottagning som specialiserar sig på utmattningssyndrom. Jag har börjat i något som kan kallas för rehabiliteringsprogram. Det har gjorts upp en plan för hur mina kommande 19 veckor kommer se ut gällande min vård.
Det känns fantastiskt att prata med vårdgivare som vet, accepterar och förstår att jag är sjuk. Det gör de förvisso på min andra psykiatrimottagning också, men det blir ändå en stor skillnad då den nya mottagningen just specialiserat sig på utmattningssyndrom.
Jag ingår i en grupp om totalt 6 personer. Tillsammans skall vi genomgå rehabilitering som inkluderar fysioterapi, samtalsterapi (tror jag) och arbetsterapi.
Jag önskar ingen den situation som jag själv befinner mig i. Men jag måste ändå erkänna att det känns väldigt bra att få träffa andra som har samma problematik som jag har. Människor som varit sjukskrivna i 1 år, 2 år, eller mer! Människor som vet hur det är att vara så otroligt trött, både fysiskt och mentalt. Människor som kämpar, precis som jag kämpar.
Har i samband med detta fått lite siffror, information som är svart och vit. Jag skall nu sluta ha dåligt samvete för att jag inte kan, inte orkar, inte kan motivera mig. För faktan är denna; det är först efter ca 3 års sjukskrivning, som 82% av de med utmattningssyndrom, återgått till arbetet. Rehabiliteringen tar tid. Men även efter rehabilitering fortsätter man att ha problem. Främst med kognitiva funktioner samt att man är väldigt känslig för stress.
Jag måste börja tänka på mig själv. Det är absolut ingen som tackat mig för att jag slitit och kämpat tills det inte gick mer.
