Hösten 2013 blev jag hastigt sjuk med influensa-liknande symtom, jag blev inte riktigt frisk och gick på penicillinkur efter penicillinkur och fick träffa nya läkare på vårdcentralen som alla kliade sig i huvudet och suckade, tog lite prover och kliade lite till och sen fick jag mer penicillin och fick träffa en ny läkare.
Våren 2014 misstänker läkaren borrelia och prover tas, det konstateras att jag inte är sjuk och skickas till psykolog. Läkaren resonerade att hon kunde inte se att något av de prover hon tagit visade att något var fel så jag hittade alltså på alla symtom eller som hon formulerade det ”Alla din besvär är psykosomatiska.”
Jag fick en tid hos en psykolog som bad mig fylla i massor med olika tester för att se vad som var problemet. Jag hade väldigt svårt att fylla i dessa tester då frågorna de tog upp kändes väldigt främmande för mig och när jag påpekade detta fick jag som svar att jag borde anstränga mig lite mer. En återkommande fråga jag fick hela tiden var om jag hade tankar på att avsluta mitt liv. Formuleringen var kanske lite mer socker-inlindad och jag kände mig ganska obekväm att hela tiden svara på alla dessa frågor om hur dålig jag var, hur jag tänkt skada mig själv och hur värdelös jag var.
Efter en handfull besök så kände jag att vi inte riktigt kom någonstans och psykologen sa vid ett antal tillfällen att han inte kunde göra något åt de symtom jag hade; smärta och trötthet. Jag borde testa att medicinera, för han var säker på att jag led av en depression och Sertralin skulle lösa alla min problem. Då jag var väldigt obekväm med den rådande situationen så gick jag med på att testa. Dock vara jag väldigt skeptisk då psykologen sa att det inte skulle göra något åt mina primära symtom utan skulle hjälpa mot min depression som i sin tur skulle göra mig frisk.
Lite försiktigt försökte jag fråga, att om det nu var så att jag hade en brist på serotonin, fanns det då något sätt att ta reda på det? Det försäkrade psykologen att det fanns det inte utan jag skulle vara snäll och tyst och ta min medicin. Jag var snäll och tyst och tog min medicin. Jag orkade vid det här laget inte med att träffa psykologen mer då mitt förtroende för denna var kört i botten av olika anledningar. Bland annat kommentarer som ”Jag kan tyvärr inte hjälpa dig med dina problem”.
I tre månade var jag snäll och tyst och åt Sertralin. Detta kan ha varit tre av mina värsta månader någonsin. Jag gick om kring i något slags töcken och kände mig lite smått salongsberusad och enormt bakfull mest hela tiden. När jag påpekade detta så fick jag svaret att det kunde vara så i början och att jag borde fortsätta med Sertralin, fast jag kunde avbryta när som helst. Visst att man kunde avbryta, då skulle det bara kunna användas som ett argument för att jag fick skylla mig själv, då jag avbrutit behandlingen.
Under denna tid tänkte jag mycket mörka tankar och jag orkade inte leva längre men jag var för ”feg” för att göra något åt det. Men så en morgon glömde jag ta mitt piller och det var som om hela världen bara kom tillbaka, illamåendet och salongsberusningen var bortblåst och allt var som vanligt igen. Eller rättare sagt jag hade bara mina ursprungliga symtom kvar.
Idag kan jag se tillbaka på denna tid och på något sätt uppskatta den. För idag när jag mår dåligt tänker jag bara tillbaka till denna tiden och inser att jag har det ganska bra nu ändå.
Sommaren 2016 fick jag diagnosen Myalgisk Encefalomyelit (ME), en kronisk sjukdom besläktad med Fibromyalgi. Min kontakt med specialistvården på Östra Sjukhusets Smärtcentrum har varit hur bra som helst, även mina senare möten med psykologer har varit väldigt bra men det är en annan historia.
