Försvunnen

Jag vill inte hitta en död människa

Jag har aldrig sett en död människa. När min morfar dog fick jag frågan om jag ville följa med till bårhuset när min mamma skulle dit för att lämna 2 personliga saker som min morfar skulle få med sig vid begravningen. Jag fick frågan igen när min farmor dog. Men jag tackade nej. Jag ville inte att det sista minnet från de personerna skulle vara deras döda ansikten.

När jag besökte mina föräldrar igår pratade vi en del om det arbete som Missing People gör i Sverige. De ger sig ut och letar efter försvunna människor. De gör ett väldigt bra arbete och polisen använder sig ofta av information som hittas av Missing People.

Min pappa är volontär för Missing People ibland. Han är då med i sökandet efter en saknad person. För ett par dagar sedan var pappa med i en så kallad ”skallgång”, en grupp människor anmäler sig som frivilliga hos Missing People och går sedan ut och letar, gemensamt i ett angivet område. Målet är att hitta den som försvunnit, ibland gör man det, ibland inte. Ibland hittar man ledtrådar som lämnas till polisen och som används för att göra nya sökningar.

Personen som min pappa var med och letade efter hittades tyvärr död.

Vi pratade om det ett slag, jag, min storasyster och mina föräldrar. Han frågade om vi kunde tänka oss att vara med och leta nästa gång det behövs, om vi har fysiken för att orka det. Oftast är man ute och letar flera timmar i sträck.

Min mamma har fibromyalgi, därför kan inte hon. Jag tackade nej, för jag vill inte hitta en död människa.

Jag tror ärligt talat att mitt psyke inte skulle klara av att hitta en död människa. Det spelar egentligen ingen roll hur personen har dött, bara faktumet att hen är död skulle nog vara för mycket för mig och jag är ganska säker på att jag inte skulle kunna hantera det.

Har du sett en död människa? Skulle du klara av att se en död person?

Jag hinner inte vara sjuk

I skrivande stund har jag -34,40 kr på mitt konto. Balansen för kommande månad ser än så länge ut att landa på ca 1000 kr när alla räkningar blivit betalda. De pengarna skall räcka till all mat för 2 vuxna och 1 barn under 1 månad, eventuella mediciner och oförutsedda kostnader.

Det går inte ihop. Därför köper jag mat på faktura varje månad, för att i alla fall ha mat att ställa på bordet. Vi har inte direkt råd med några utsvävningar. Barnet prioriteras, i allt.

Jag har inte köpt några nya kläder på ca 3 år. Detsamma gäller min partner. Han är nu nere på 1 par byxor som fortfarande kan användas. Men, de är slitna och nya behöver köpas. Men vi har inte råd.

Jag pratade med försäkringskassan idag gällande Bults ansökan om ersättning. Han har varit sjukskriven på heltid i snart 3 år men blir inte beviljad någon ersättning. Denna gången kommer han antagligen bli nekad igen pga att hans läkare gett honom fel information om vad som gäller. Det har lett till att hans ansökan är baserad på felaktiga grunder, den är alltså inkorrekt, vilket gör att den kommer avslås eftersom försäkringskassan inte kan bevilja ersättning på en ansökan som inte är korrekt.

När jag sedan kom hem till en faktura; 1 års retroaktiv höjning av avgiften för barnomsorgen, så brast det. Jag orkar inte.

Jag har ADHD vilket försvårar min arbetssituation. Utöver det har jag kronisk ångest och är deprimerad i perioder. Jag har mått psykiskt dåligt i ca 20 år och jag har burit den bördan själv i tysthet, jag trodde det var enklast så. Nu i efterhand vet jag att bördan bara blir tyngre om man bär den själv. För 3 år sedan började jag prata öppet om hur djävla dåligt jag mår, då orkade jag inte bära mer.

Jag orkar fortfarande inte bära, men jag gör det ändå, för någon måste. Någon måste ta kontakten med försäkringskassan, någon måste betala fakturan, någon måste… och denna någon är jag.

Både läkare och arbetsterapeuten säger till mig att jag tar på mig för mycket, att jag lastar mig själv till bristningsgränsen och ändå öser på mer. Men jag vet inte hur jag annars skall gå till väga. Allt hade blivit otroligt mycket enklare om ekonomi inte var en faktor i det här, men det är det. Just nu är det faktiskt större delen av den tunga bördan.

Vi går knappt runt ekonomiskt. Min man är sjuk och det både inser och accepterar jag. Att pressa honom att skaffa ett jobb och tjäna pengar går inte, för han klarar inte det. Hur vet jag då det? För att jag inte klarar det. Jag förstår honom för att jag är precis likadan. Jag klarar inte det. Anledningen till att jag gör det ändå är för att någon måste, och någon är jag. Jag förstår vad som skulle hända honom, för det händer mig.

Jag vill inte dö, men jag vill fan inte leva det här livet längre.