Jag fick frågan att skriva ett blogginlägg om hur det är att leva med psykisk ohälsa och jag ska väl erkänna att jag aldrig sett mig som att leva med psykisk ohälsa. Jag vet inte hur mycket jag har att säga om det faktiskt.
Men jag har ju faktiskt fått diagnosen Utmattningssyndrom och jag antar att det är en sorts psykisk ohälsa. Jag ser det bara som att jag blir jävligt trött, både fysiskt och psykiskt, ganska snabbt, speciellt psykiskt.
Men jag ska väl inte sticka under stol med att jag hade massvis med ångest också när det var som värst.
Återhämtar mig fortfarande, är sjukskriven på 50% och lär väl inte jobba 100% på ett ganska bra tag skulle jag tro. Vissa dagar är ju lite bättre och vissa är lite sämre.
Hur hanterar jag det?
Bra, tror jag, huvudet är inte så sönderbränt som tidigare iallafall. Tränar massor kombinerat med att ligga massor på soffan. Kampsport, gym, yoga och meditation. Det är så jag håller mig flytande. Givetvis funkar det inte att träna skiten ur sig hela tiden utan man får hitta en balans mellan att träna mjukt och träna hårt. Lagom. Göra detta ungefär varannan dag så mår ,i alla fall jag, bra.
Att ha en förstående sambo hjälper såklart väldigt mycket också.
Hur blev/blir jag behandlad av vården?
Tydligen är det många män som inte blir behandlade särskilt bra när det gäller psykisk ohälsa, men jag tycker jag blivit behandlad relativt bra. Bortsett från att jag bytt läkare varje gång och att de glömmer att kalla mig till uppföljningsmöte varje månad.
Hur fick jag deras uppmärksamhet då?
Tyvärr, får jag väl börja med, så skrev jag en hel lista med hur dåligt jag mådde, en A4, och gav det i handen till läkaren och sa “så här mår jag, det är fel, hur fixar jag det?”. Sen blev jag sjukskriven i 3 månader ganska direkt och ordinerad kravlös vila och att gå och träna regelbundet.
Det är en pågående resa och jag har ny läkartid på måndag. Vi får se vad som händer då.