Denna dag, denna vecka, har präglats av flyttkaoset. Jag har slappat allt för mycket vilket gör att jag måste stressa på slutet. Men så får det vara. Packning och städning gör jag, av någon anledning, bäst i panik.
I övermorgon går flyttlasset. Då blir det ny lägenhet, nya grannar, nytt område. Fast för mig känns det väldigt mycket som att flytta hem. Jag flyttar liksom tillbaka till platsen som jag, ofrivilligt, flyttade ifrån när jag separerade från min dotters pappa. Jag har försökt flytta tillbaka sedan dess. Och nu är det dags.
Jag ser på mitt hem som är här och nu, med en hel del stress och panik. Kommer vi hinna? Jag är inte så bra på att hantera stress nu för tiden, så jag slappar en hel del mellan allt packande. Jag slappar nog för mycket. Men jag vill inte stressa ihjäl mig över det här. Att flytta skall vara något trevligt och bra. Eller hur?
Just nu längtar jag till fredag kväll. Då är allt flyttat och klart och man kan slå sig ner i soffan, som vi förhoppningsvis orkar montera, och ta det lugnt.
Jag börjar fundera på om jag glömt något. Men jag tror inte det. Jag har gjort adressändring, flyttat hemförsäkringen, anmält flytt av bredbandet och skaffat mig ett elabonnemang (både nät och själva elen). Om det är något företag eller liknande där jag missat att byta adress så kommer min post bli eftersänd under 12 månader framåt.
Jag tror inte att jag glömt något… eller?