Det här är jag

Jag heter Annica. Jag har en del bekymmer i mitt liv. De flesta som känner mig vet om detta vid det här laget men jag vill ändå gå in och göra ett förtydligande.

Igår var jag hos en läkare och fick en diagnos; ADHD. Detta var ett besök av många. Jag har tidigare träffat en psykolog där jag både fått berätta saker samt fylla i en hel rad med papper. Läkaren och psykologen har sedan haft ett samtal om detta. Psykologen har presenterat sin bedömning, läkaren har kollat igenom allt psykologen antecknat och alla de papper jag fyllt i för att sedan kunna sätta en diagnos. En diagnos sätts inte för sakens skull. Hittar man inget ”fel” får man ingen diagnos, så enkelt är det. Men jag fick då diagnosen ADHD. Inget som förvånade mig direkt men jag kände mig ändå nervös inför detta besked.

Sedan tidigare äter jag medicin mot min ångest, som är konstant. Den är alltid där. Med hjälp av medicinen är den nu placerad nånstans i bakgrunden men tidigare var den rätt framför nosen på mig hela tiden. Tillsammans med ångesten har jag även depressioner, tvångstankar och som om inte det vore nog är jag dessutom alkoholist.

Min vardag flyter på ganska bra, tycker jag. Jag går upp, alltid för sent. Stressar för att få på mig kläder, packar ner frukosten och stressar iväg till jobbet. På jobbet käkar jag frukost samtidigt som jag jobbar. Jag glömmer av att äta lunch även om jag är dödshungrig. Brukar käka nånstans mellan 13-14. Sedan är det hemgång vid 16-17. Varannan vecka hämtar jag dottern efter jobbet, åker hem, landar i soffan. Gör inget alls och är dödstrött vid 19-tiden. Då vill jag gärna sova men det känns ”för tidigt” så jag brukar inte lägga mig förrän 22-23. Då har min trötthet försvunnit och jag är jättepigg.

Så ser en bra dag ut. Men jag har inte bara bra dagar. Jag har dåliga dagar också. Dagar då väckarklockan ringer, jag stänger av den och somnar om. Blir väckt av sambon som frågar om jag inte skall gå till jobbet. Jag muttrar till svar att jag är sjuk. För det är jag ju. Energin är bortblåst. Jag blir andfådd av att sätta mig upp i sängen. Jag orkar inte äta för jag är så hysteriskt trött, både i kroppen och i huvudet. Jag kämpar mig bort till toaletten och kissar, masar mig tillbaka till sängen samtidigt som jag gnäller över hur jobbigt allting är. Jag lägger mig ner och somnar. Sover till 12-13. Blir väckt med frågan om jag skall äta mat. Svaret blir nej men sambon övertygar mig alltid om att mat är en bra idé. Jag får mat serverad i sängen, för jag orkar inte gå upp. När jag ätit somnar jag igen. Eventuellt flyttar jag mig till soffan nån gång under kvällen, glor på en film samtidigt som jag är halvt vaken. Sedan går jag och lägger mig, tidigt. Vid 19-20 nånting.

Mina dåliga dagar kan hålla i sig 1 dag, 1 vecka, 1 månad… eller mer. När jag har mina dåliga dagar handlar det inte om att jag är lat eller inte vill. Det handlar om att jag inte kan. För jag är sjuk. Hela tiden, dygnet runt, alla dagar på året. Oftast kan jag hantera det, men ibland går det inte.

Jag förstår om människor i min närhet inte tror att jag är sjuk. För det syns inte. Mina dåliga dagar håller jag mig hemma, träffar inte någon. Förutom min sambo. Mina sjukdomar syns inte, men de finns alltid där. Jag skäms inte inför faktumet att jag behöver medicin för att kunna ha en vanlig grå vardag. Det är helt enkelt sådan jag är. Men människor runt omkring mig kan behöva hjälpa mig ibland. Jag behöver att människor tror på mig, tror att mina problem och bekymmer finns och är verkliga.