För ca 4 år sedan satt jag i ett rum tillsammans med en terapeut. Vi pratade om det som jag valt att kalla ”mina intimitetsproblem”. Jag borde väl egentligen inte säga att jag har problem, det är bara följder och konsekvenser efter att ha blivit våldtagen. Vi pratade om hur jag tänker i sociala situationer med män. Vi pratade om vad som händer inom mig när det förekommer fysisk kontakt med män. Vi pratade om att jag ”låter saker hända”, att jag blir mentalt paralyserad vid fel beröring eller fel ordval från en man. Han ställde en fråga till mig, som jag inte kan släppa. Den har liksom etsat sig fast i mig.
Annica, är du värd ett bra liv?
På ren reflex sa jag att självklart är jag det. Det är klart att jag är värd ett bra liv. Att jag har rätten att säga ifrån när någon gör fel mot mig. Att jag inte behöver göra saker eller gå med på något för att göra någon annan nöjd. Men…
Så kom ursäkterna, alla orden som rättfärdigade att jag inte alls är värd ett bra liv. Alla förklaringar till varför andra går före, andra är viktigare.
Han spände blicken i mig sa med självklarhet Du är värd ett bra liv.
Jag återkommer ofta till den frågan; är jag värd ett bra liv?
Intellektuellt vet jag såklart att jag är det, men själen är inte så säker. Jag försöker ändå tänka på att jag är värd ett bra liv, att jag skall respektera mig själv och göra det som kan leda till att jag lever ett bra liv.
En av de sakerna är att lyssna på själen när jag har ångest. Ofta får jag liksom en magkänsla när jag har ångest. Det kan vara att jag inte orkar gå till jobbet, eller att jag inte klarar den där sociala tillställningen som är planerad. Ofta brukar jag börja förhandla med mig själv.
Jobbet är ju bara 2 timmar, jag kan härda ut de 2 timmarna. Jag kan gå på festen, jag kan ju åka hem om det blir jobbigt.
Ofta resulterar det i att ångesten blir värre, att jag orkar ännu mindre. Jag har märkt att om jag lyssnar på den där magkänslan, stannar hemma från jobbet, skippar festen, då blir ångesten bättre snabbare. Istället för att vara hemma från jobbet 3 dagar pga ångest kanske det bara blir 1 dag. Istället för att en hel helg blir förstörd så kanske den där festen blir den enda planerade aktiviteten som jag inte klarar.
Jag är värd ett bra liv, men för att livet skall kunna vara bra måste jag respektera mig själv och mina begränsningar.