Rädslan drabbade mig

Övrigt 1 kommentar2

Jag kommer alltid försöka få dig att må bra, lösa dina problem, få dig att le.

Jag är medveten om alla som finns i närheten, registrerar deras humör, är alltid redo när stämningen ändras.

Jag gör allt jag kan för att inte hamna i en konflikt, även om det innebär att jag gör saker som får mig att må dåligt.

Det har inte alltid varit såhär. Det här är något som hänt mig, som drabbat mig. Det gjorde mig rädd, försiktig, lyhörd och nervös.

Jag vill att du ska må bra, lösa dina problem, få dig att le. För jag är rädd för att du ska bli arg, arg på mig.

Jag är medveten om alla som finns i närheten, registrerar deras humör, är alltid redo när stämningen ändras. För jag är rädd för att någon ska bli arg, arg på mig.

Jag gör allt jag kan för att inte hamna i en konflikt, även om det innebär att jag gör saker som får mig att må dåligt. För jag är rädd för att någon ska bli arg, arg på mig.

Det har inte alltid varit såhär. Det här är något som hänt mig, som drabbat mig. Jag vet när det hände, jag vet hur det hände, jag vet vem som orsakade det.

Kan man gå en kurs i att må bättre?

ADHD Inga kommentarer3

Jag går just nu en kurs genom vården tillsammans med andra med ADHD. Kursen heter Vardag i Balans. Den riktar sig till människor med psykisk ohälsa och syftet är att man ska må bättre genom att göra små förändringar i sin vardag, för att finna bättre balans. Eller, jag tror det i alla fall.

Jag tror även att jag gått den här kursen innan. Men då under annat namn och utan det här specifika kursmaterialet.

För vissa människor är den här kursen säkert superbra. Jag är dock osäker på om den kommer göra någon skillnad för mig. Inte pga kursen i sig utan pga omständigheter jag inte kan styra över som gör det svårt att faktiskt göra förändringar i mitt liv.

Under kursens gång så jobbar man med olika teman, olika delar av livet där man ska försöka göra en förändring för att skapa mer balans och helt enkelt må bättre.

Jag kämpar med dessa teman. Dels så känns det inte realistiskt att jag ska prata om ett ämne under någon timme och sedan ska jag under 1 vecka komma på en förändring och faktiskt implementera den på ett varaktigt sätt. Dels blir det för mig en ekonomisk fråga.

Ett av dessa teman är sömn. Jag har tidigare skrivit att jag har problem med sömnen. Det är något som varit ett problem i mitt liv i över 20 år och som jag försökt förändra på alla möjliga sätt. För vissa funkar motion eller fasta rutiner kring sovtider, det är dock inte något som gör någon skillnad för mig. För andra krävs det sömntabletter för att få ordning på sömnen. Själv hittade jag det som funkar för mig för ca 6 månader sedan; Melatonin. Det funkar inte för alla, men det funkar för mig. Tyvärr skedde förändringar kring tillverkningen och subventioneringen av Melatonin under 2021 som leder till att det har blivit för dyrt.

Ett annat tema är kost. Jag vet att jag inte har världens bästa kost, dels för att min favoritmat är ostmackor. När jag inte orkar laga mat blir det ostmackor, eller någon miccromat. Varannan vecka när min dotter bor hos oss äter vi ordentligt med mat, varje dag. Men veckorna då min dotter är hos sin pappa, då är maten sämre. Det beror delvis på bristande energi men också på dålig ekonomi.

När vi har teman där jag inte riktigt kan göra en förändring, på grund av att min ekonomi är dålig, då blir det ganska ångestladdat. Speciellt när arbetsterapeuterna, som leder kursen, ger tips och råd som inte funkar i min situation.

Jag fick rådet att pröva något annat än Melatonin om jag inte kan köpa det längre. Men jag har ju redan prövat allting utan framgång, hur ska jag då kunna göra det? Jag fick rådet att köpa mer mat under veckorna min dotter är hos sin pappa. Men om jag inte har pengar till det, hur ska jag då kunna göra det?

Jag upplever ofta under kursens gång att de som tagit fram materialet inte har haft ADHD i åtanke samt att arbetsterapeuterna som leder kursen inte alltid har förståelse för att deras råd inte är applicerbara.

Svår depression

Minns du verkligen mitt namn?

Depression 1 kommentar6

Jag är väldigt öppen med att jag har en väldigt dålig självbild. Att säga att den är dålig är dessutom en underdrift, för den är egentligen helt fruktansvärd.

Jag kan inte minnas att jag någonsin haft en bra självbild, att jag tyckt om mig själv. Den har liksom alltid varit kass. Och jag är väldigt säker på att det inte är någons fel att det är så, det är liksom bara så jag är.

Att jag har dålig självkänsla manifesteras på flera olika sätt. Jag blir till exempel ärligt förvånad när någon minns mig.

Du kanske får den där känslan nån gång, att en person minns en liten detalj om dig, och du blir förvånad att människan minns en så oviktig grej som kanske bara nämndes i förbifarten för flera år sedan.

Den känslan får jag varje gång någon använder mitt namn. Det blir en wow-känsla över att någon minns en så oviktig grej, att någon minns mig. Så har det varit så länge jag kan minnas. Jag blir ärligt förvånad när min man pratar om mig med sina vänner, och använder mitt namn. Eller när en kollega använder mitt namn.

Jag har även en väldigt stark känsla av att jag är en fantastiskt vidrig människa. Jag kan inte ge några exempel på varför, eller peka på vad som skulle göra mig vidrig, det är egentligen bara en känsla jag har. En känsla som ständigt finns i mitt bakhuvud är den där enorma rädslan för när dagen kommer då andra inser och förstår vilken vidrig människa jag är, dagen då jag förlorar alla som jag har i mitt liv för att jag är så hemsk.

I aim to please, hela tiden, i alla relationer jag har. Jag gör ingenting för min skull, jag gör allting för alla andra, för att vara den absolut bästa versionen av mig själv, hela tiden. För om jag är bättre än jag egentligen är, då kommer det dröja innan den där dagen kommer, då jag förlorar alla.

Senast jag berättade detta för en läkare så sa han att en dålig självbild och dålig självkänsla, är grunden för svår depression. Och jag har alltid känt såhär.

Jag har inte blivit sjuk, men är påverkad

Övrigt Inga kommentarer3

Det är drygt ett år sedan som det kom rapporter från Wuhanprovinsen i Kina om ett nytt, väldigt smittsamt, virus. Det är snart 1 år sedan som smittan deklarerades som en pandemi.

Det finns människor i min släkt och i min närhet som blivit smittade. Jag och min familj har lyckligtvis klarat oss.

Men trots att vi inte blivit smittade av Covid-19, så har pandemin påverkat mig väldigt mycket. Inte bara på grund av restriktioner, utan även annat.

Sedan våren 2014 är jag patient inom psykiatrin på grund av ADHD. Sedan 2016 är det även psykiatrin som hanterar min sjukskrivning för Utmattningssyndrom.

Även om det inte finns någon behandling för Utmattningssyndrom och den enda behandling som finns för ADHD är planering och medicinering så innebär detta för mig att jag besöker psykvården med jämna mellanrum, det brukar vara max 3 månader mellan mina besök. Men pandemin ändrade på allt det. På grund av sjukskrivningen har jag haft ganska tät kontakt med Försäkringskassan.

Kontakten med vården har blivit mer sparsmakad. Kontakten med Försäkringskassan har varit obefintlig. När min senaste arbetsträning avslutades sista oktober 2019 så bestämdes det att jag skulle komma igång med nånting annat i början av 2020, men det hände inte. Jag kan bara anta att det beror på pandemin.

Det är mycket inom vården som ställts in, flyttats fram eller lagts på is. Det är absolut förståeligt, med tanke på hur läget ser ut pga pandemin. För mig har det inneburit mer ångest än vanligt och jag har brutit ihop, pga min situation, flera gånger under 2020. Jag vill förändra min situation, det tror jag de flesta långtidssjukskrivna vill. Men denna pandemi är en enda stor bromskloss. Och det får mig att må skit.