​Har inte skrivit på länge, mest för att jag inte orkar.

Sedan 1 april har jag varit sjukskriven på heltid. Jag har fortfarande min dotter varannan vecka men utöver det har jag liksom inga fasta rutiner, inget jag måste göra, knappt något jag behöver göra heller.

Det jag gör med mina dagar är lite olika beroende på om jag har dottern eller ej. Men om vi tar en vecka då jag inte har henne så sover jag väldigt mycket. Har dock otroligt svårt att somna. Kan gå och lägga mig vid ca midnatt och ändå vara vaken till 4, sedan sova i typ 12 timmar. Om jag, av någon anledning, skulle vakna tidigt trots att jag somnade sent (eller tidigt, beroende på hur man ser det) så måste jag ta en vilopaus på dagen för att orka vara vaken längre än till 16.

I övrigt, inte så mycket. Jag har mina bra, och dåliga, dagar. Vissa dagar har jag energi att göra saker (inte så ofta utanför hemmet dock), andra dagar är jag helt orkeslös.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

​Jag är sjuk. Hela tiden. Dygnet runt. Varje dag. Mer eller mindre. Jag har bra dagar, jag har dåliga dagar. Som alla andra.

Skillnaden är att jag, en dålig dag, inte kan ta mig upp ur sängen. Inte pga att kroppen inte fungerar, eller för att jag inte orkar. Jag bara kan inte.

Skillnaden är att jag, en bra dag, har otroligt mycket energi, avbryter mig själv och alla runt omkring, studsar runt och inte vet vad jag skall ta mig till med allt som rör sig i kroppen.

De flesta accepterar att jag är sjuk. De flesta tänker nog inte ens på det. De flesta ser det nog inte. De flesta märker det nog inte.

Sedan finns det människor som säger ryck upp dig, hur sjuk är du, du verkar ju inte må dåligt, du är ju jämnt så glad.

Jag tröttnar ofta på att vara sjuk. Jag vill inte vara sjuk. Därför sliter jag som ett djur för att inte verka sjuk. Ingen skall se att jag är sjuk. Ingen skall höra att jag är sjuk. Ingen skall märka att jag är sjuk. Och för en stund känner jag mig frisk.

Sedan kommer jag hem och kraschlandar, för jag orkar inte mer. Jag orkar inte spela någon jag inte är. Jag orkar inte le. Jag orkar inte vara glad. Jag orkar ingenting. För jag är psykiskt sjuk.

Likes

Comments

Jag har alltid haft svårt att dela med mig av hur jag mår. Att skriva ner det i text går bra, vetskapen att vem som helst kan läsa det känns också helt okej. Men det är svårt, nästan omöjligt, att berätta det för en person ansikte mot ansikte.

Jag förminskar mina bekymmer. Jag ler och skrattar så att mina bekymmer, minnen och tankar inte låter så farliga. Men främst av allt berättar jag inte allt. För jag kan inte.

Det är svårt för mig att svara ärligt på frågan "hur mår du". Även om jag berättar för min man, Bult, min familj och några vänner hur jag faktiskt mår, så är det aldrig hela sanningen. Att säga att jag mår skit räcker inte, ordet är för litet. Att få fram hur illa det faktiskt är med mig kan jag inte få fram för någon.

Det gör att jag, på många vis, gör mig själv ensam. Jag har svårt att släppa in folk, både människor inom vården som vill hjälpa mig, och partner, familj och vänner.

Ibland har jag diskussioner med mig själv när jag är ensam. Jag för en diskussion mellan mig och en vän ensam, som om jag övar på nästan samtal. När jag ställer mig själv frågan "hur mår du" börjar jag gråta. För det är så illa, så illa att ingen ens kan ana hur illa det är.

Jag vill inte dö, men jag vet inte hur jag skall orka leva. Jag funderar ofta på hur jag skall kunna skada mig själv fysiskt. Är knivarna i kökslådan tillräckligt vassa eller borde jag ta isär min rakhyvel? Mitt största självskadebeteende är psykisk smärta. Jag sabbar för mig själv, förstör relationer, sårar människor i min närhet. Jag vet inte hur många vänner jag förlorat pga att jag, i ett jobbigt ögonblick, plockat upp en påhittad fight och vägrat släppa det. Vänskapen har sagts upp och människan har försvunnit ur mitt liv. En hel del människor har försvunnit då de varit vän med den jag initialt gjorde mig av med.

Idag finns det 2 personer som sett igenom det beteendet. Som stannar kvar ändå. För de vet att det är min ångest, min depression, mitt självskadebeteende, som pratar. Och jag älskar dom människorna för det. Men inte ens de människorna kan jag se i ögonen och berätta hela sanningen.

Jag är ensam i det här, för att jag gör mig själv ensam.

Likes

Comments

​Jag har konstant ångest. Eller, kronisk ångest, som det heter inom vården.

Bra dagar är den som en viskning. Jag kan ana den där nånstans. En liten röst som säger att jag inte duger, att jag inte är bra nog, att jag är värdelös, att jag inte kan någonting. Jag tvivlar, på allt. Blir osäker, nervös, ibland rädd.

Dåliga dagar så skriker den. Det är öronbedövande. Du är värdelös, fattar du inte det!? Varför i helvete skulle någon tycka om dig, uppskatta dig, vilja ha dig i närheten!? Det är ju helt djävla befängt. Jaha, då du skall presentera en uppgift på jobbet idag? Du SUGER ju. Du har inte klarat av den här uppgiften, den är inte bra nog. Du är ju kass!

​Jag är ständigt nervös, för att gå fel, för att komma för sent, för att inte klä mig rätt, inte lukta gott, inte vara bra nog. 

Ibland blir ångesten så stark att jag får det som kallas panikångest. Min kropp skakar, min andning påverkas och jag får svårt att prata. Det händer när jag gjort fel mot en person, eller när någon gjort fel mot mig. Det händer oftare i en depressiv period, då får jag flashbacks till ett tidigare liv där en man styrde och ställde över mig och gjorde som han ville med mig.

Jag har medicin för att hjälpa mig, lindra besvären. De tar inte bort min ångest, men rösten blir lite svagare. Vid panikångest kan jag ta en medicin, som smakar tandkrämsvatten, som gör mig avslappnad, trött. Ångesten blir också trött och lugnar sig.

Det är ångesten som gjorde mig till en missbrukare av alkohol. Alkohol tystnar rösten. För en liten liten stund försvinner allting och jag känner mig helt och fullkomligt lugn. 

Likes

Comments

​Idag var jag inne i stan, för första gången på flera månader. När jag promenerade runt på de fläckvis blöta gatorna fick jag flera gånger tanken att jag kunde gå till Systembolaget, köpa en liten flaska av nått gott, sätta mig i en park, eller nere vid operan, och dricka. Jag skulle absolut bli berusad och under den stunden skulle jag säkert göra något dumt. Men tanken lockade mig. Den lockade mig väldigt mycket. Lite för mycket.

Jag längtar efter känslan som alkohol ger mig. Den gör mig varm i hela kroppen, en pirrande känsla sprider sig. Det är behagligt, mysigt.

För en stund så är allt lugn, bra, okej. Ångesten tappar sin röst och det är så skönt att den, för en stund, inte kan skrika på mig längre. Hjärnan slutar snurra, lugnar ner sig. Den slutar komma med vansinniga ideér, den slutar avbryta sig själv, den slutar köra för fort. Allt blir bara lugnt.

Jag saknar lugnet. Tystnaden. Stillheten.

Jag skickade ett sms till en vän. Han gav mig, för stunden, ett bra svar. Istället för alkoholen gick jag och köpte en cola och en dubbel snickers. Jag fick sedan dömande blickar av smala tonårstjejer. Tjejer som stirrade på mig med avsky i blicken. Tjejer som inte har en djävla aning om att alla i min omgivning hellre ser att jag äter snickers än dricker mig full.

När jag kom hem pratade jag med Bult. Jag berättade för honom, kunde inte låta bli att le. Jag skäms. Även om jag lyckades låta bli så skäms jag. Jag skäms över längtan, saknaden, planerandet, beroendet.

Samtidigt är jag rädd. Varje dag är jag rädd att jag skall misslyckas. Att jag skall trilla dit.

Likes

Comments

​Under en längre tid har jag mått väldigt dåligt. Sämre än vad jag är bekväm med att berätta för människor i min närhet. Jag kan inte se en närstående i ögonen och berätta hur dåligt jag mår, vad för tankar jag har.

Jag är inne i en depressiv period. För ovanlighetens skull vet jag inte varför. Det är inget speciellt som hänt, jag mår bara väldigt dåligt.

När jag mår såhär blir min längtan, mitt begär, efter alkohol, lite för mycket att hantera. Det blir svårt att låta bli. Vid minst 1 tillfälle har jag varit nära på att ta vägen förbi systemet när jag skall hem från jobbet.

Jag har, de senaste veckorna, fått en ny längtan efter självskada. För att dämpa den psykiska smärtan och få ut den fysiskt istället. Jag låter bli, för jag vill inte hantera konsekvenserna av det. Men det är, idag, enda anledningen för mig att låta bli.

Jag söker hjälp, jag tar emot hjälp som erbjuds. Men, saker och ting är väldigt jobbiga nu.

Likes

Comments

Ett tydligt tecken på att jag mår bra är att min ADHD kickar igång rejält och jag får en hel del överskottsenergi. Jag blir otålig, impulsiv, har svårt att sitta stil, tappar helt och hållet fokus på allt. Jag pratar fortare, gör saker fortare, allt är fortare. Jag avbryter människor när de pratar för jag kommer på något som jag måste säga direkt. Jag får väldigt svårt att vänta på någon annan, jag försöker då hjälpa personen att göra sitt snabbare så att jag kommer därifrån snabbare. Det kan vara Bult som skall välja kaffe i affären, eller en kollega som har svårt att hitta orden när hen skall beskriva något... jag kastar ut en massa ord och hoppas att nått skall vara rätt, så att vi kommer vidare.

Jag själv märker inte skillnaden mellan hyper och icke-hyper. Oftast är det min partner som frågar mig om jag är hyper, då tar jag en sekund och känner efter. All energi i kroppen, rastlösheten, alla idéer. Ja, jag är nog hyper.

Det är inget som direkt stör mig, inte när jag är mitt i det. Men, jag orkar inte vara hyper i längre perioder. Hjärnan och kroppen tröttnar och jag hamnar efter en tid i ett litet hål där min depression och min ångest bor.

Att jag är hyper kan dock vara jobbigt för de som finns omkring mig. Jag stressar upp min omgivning, allt skall ske på en gång, jag kan inte vänta. Det gör både mig och andra frustrerade.

Likes

Comments

ANNONS

För en tid sedan skrev jag ett inlägg med tips om hur man kan hålla bättre ordning genom att föra en analog kalender och att färgpennor kan hjälpa till i att skapa ordningen. Jag tänkte fortsätta lite på samma tema och ge ytterligare tips.

Det finns både fördelar och nackdelar med att allt mer blir digitalt. För mig medför det tyvärr en del nackdelar.

Jag har ett system för att minnas att betala mina räkningar, det funkar ganska bra. Så fort jag får en räkning på posten så öppnar jag den och registrerar betalningen med hjälp av min mobiltelefon. Det går snabbt och enkelt och det gör inget att jag lägger det där pappret nånstans och glömmer bort det, betalningen är redan inlagd. Jag är kund hos SEB och sköter mina betalningar i deras mobilapp.

För ordningens skull sorterar jag ändå upp mina papper. Det är väldigt smidigt att ha exempelvis mappar i olika färger. Fakturor som jag, av någon anledning, inte registrerar med en gång (jag kanske inte hinner för stunden) lägger jag i en röd mapp. De fakturor som är registrerade samlar jag i en grön mapp. På det sättet har jag bra koll på vilka jag betalat och vilka jag inte registrerat ännu.

Problemet uppstår när betalningar skall göras till företag som väljer att skicka sina fakturor som mail. Jag får en hel del fakturor på mailen och det finns inget enkelt sätt för mig att öppna mailet i telefonen och med telefonen registrera betalningen. Det finns inte heller något smidigt sätt för mig att kolla att betalningen är gjord, annat än att gå igenom historiken på banken. Därför väljer jag att skriva ut de fakturor jag får på mailen.

Gulakatten har det man behöver för att hålla ordning på papper och räkningar, de har exempelvis kopieringspapper som du kan använda för att skriva ut dina räkningar med, de har även praktiska mappar i olika färger. När jag skrivit ut min faktura registrerar jag den och lägger den sedan i min gröna mapp. Om jag sedan funderar på om fakturan blivit betald eller ej, då har jag ju en fysiskt version av fakturan i en mapp som säger mig om den är betald eller ej. Smidigt!

Likes

Comments

Jag har inte skrivit på länge, det har många orsaker. Dels har jag faktiskt inte orkat. I år har jag hunnit med 2 vändor med influensa som gjort mig väldigt trött. Samtidigt har jag varit inne i en depression, som jag inte kommit ur ännu. Jag har inte haft någon energi till något, inte ens mig själv. Min familj och mitt jobb har blivit lidande. Jag hoppas att den inte blir speciellt långvarig.

Jag har fått en bra kontakt med en läkare inom psykiatrin. De gör en omorganisation nu så jag kommer bli tilldelad ett nytt team. Det har gjorts en plan för mig när det gäller medicineringen och samtalsterapi. Det känns fint att veta vad som kommer hända, vilka åtgärder som kommer tas.

Utöver det är jag just nu sjukskriven på 25%. Psyket gör mig väldigt trött och jag orkar inte med att jobba heltid. Just nu är det nog inte heller bra för mig att jobba heltid, jag måste hitta orken och tiden till att ägna mig åt saker som får mig att må bra.

Jag insåg för några dagar sedan att jag det senaste 6-9 månaderna lagt ner mina hobbys en efter en. Just nu gör jag egentligen ingenting alls på min fritid, annat än sova. Det är typ det jag orkar.

Men nu arbetar jag då 9-16, vilket gör att jag får lite mer tid att sova, vilket i sin tur gör mig piggare på dagen. Jag har även slutat stressa på morgonen; jag går upp ungefär samma tid, men äter frukost i lugn och ro hemma innan jag tar mig till jobbet.

Idag var min man fantastisk och gjorde frukost på sängen åt mig.

Likes

Comments

​För 3 år sedan började jag medicinera för min ångest. Jag började ta ångestdämpande medicin, sertralin. Lägsta dosen är 25 mg/dag. Jag fick öka den dosen till 100 mg/dag. Då blev min ångest mer hanterbar. Läkaren som skrev ut detta till mig hade en misstanke om att jag har GAD, generaliserat ångestsyndrom.

Nu efter 3 år har jag slutat med mina mediciner. Varför kan vi ta i ett annat inlägg.

Så, vad hände när jag slutade med mina mediciner? Jag upplevde det som att 3 års ångest kom och slog till på en gång. Det var som om min ångest blivit uppdämd av mina mediciner. Den hade inte fått något utlopp. Men nu var vägen fri, och det kom er som en fors på en gång.

De senaste dagarna har jag varit otroligt trött, delvis pga min ångest. Jag har även börjat gråta var och varannan minut, utan för mig en känd anledning.

Just nu, när jag skriver detta, vet jag inte hur jag skall klara att leva mitt liv. Ångesten är för mycket, för stor och jag kan inte hantera den. Jag har inte längre ett verktyg för att hantera den. Bara att andas blir liksom för mycket just nu.

Likes

Comments

1 3459 Next